a.a

Sitter i konferensen. Det är ett möte som är så pass viktigt att vi har smörgåsar i vita omslag på bordet. Vi har även en fruktkorg och kaffekannor. Vi har vässade hjärnor och ett huvud på skaft. Får frågan angående hur det känns och jag blir lite ställd. Skruvar på mig. Vill få ned i ord att jag känner mig viktig men samtidigt inte framstå som biggest loser. Så jag svarar att jag kort och gott känner mig som en "working girl", vilket var ännu töntigare än ett bantningsprogram på Kanal 5. Jessica kollar på mig och rodnar å mina vägnar, varpå hon försiktigt berättar för mig att det betyder något helt annat på engelska.
    Så. Jag sitter på ett viktigt möte och säger att jag känner mig prostituerad.

Går på lunch med mötesdeltagarna. Känner mig otroligt konferansig. För att inte tänka på jobbet under några minuter börjar vi prata om tapeter och frågan är öppen: Vad heter de tapeter man bara klistrar upp, utan en massa jobb? Jag och min enda hjärncell, så benägna att få vara med i samtalet, utbrister: "Tror det heter Strap On!". 
    Det heter Roll Up och har tydligen ingenting att göra med lössnoppar.

Tillbaka från lunchen. Känner mig kissnödig. Löser situationen genom att gå på toa. Drar ned. Sätter mig. Friar urinet. Dörren öppnas. Jävligt känslig situation. Känner mig naken, på alla sätt och vis. Jesper tycker inte heller att det är så jävla lajbans.
    Än en gång har jag uppmärksammat Lillfiffi.

Går med ett gäng ut från byggnaden. Fastnar i den rullande porten med väskan. Stannar hela systemet.

Småtjejer tar över Sverige genom deras jättebloggar. Det handlar om Kissie, Amanda, Paow, Dessie, Messie, Lessie och någon Foki (Yoki? Yoko?). De tjänar enorma pengar i och med deras massiva läsarantal, som resulterar i att företag vill sponsra dem. De behöver inte studera eller arbeta, de behöver bara blogga. Och de lämnar inte ute någonting, de skriver och skriver. De lägger upp bilder och videor. De hatar feta människor och sprutar in silikon i läpparna. De har inga gränser och provocerar så hårt att Zytomierska framstår som helylle. De är inte kontroversiella, de är trångsynta och saknar analytisk förmåga. Men då är de trots allt kidz. Och deras största läsarkrets är i precis samma ålder, om inte yngre. Och visst är skribenterna illa omtyckta, men inte av deras jämnåriga läsare. Ungdomarna (barnen) ser snarare upp till skribenterna och inte för att de har åsikter, utan för att de är på Veckorevyns omslag. De medverkar i Debatt. De nämns i populära TV-program såsom Vakna! som ses av främst ungdomar. De har blivit kändisar. De har blivit ekonomiskt oberoende och inte för att de är intelligenta, utan på grund av uttal om att de älskar batningspiller och ska göra större bröst. Dessa uttal hamnar på kvällstidningarnas löp och i stora kändisbloggar. Att skriva illa om feta människor, det kan ju vem som helst göra. Tänk att bli rik på det också och få synas i TV på bästa sändningstid. Då behöver man inte någon veckopeng. Vad ger det för signaler? Hur påverkas den unga läsarkretsen?

Men vi gör inga djupgående undersökningar, vi tar inte reda på konsekvenserna. Vi gör en exklusiv intervju där Kissie avlöjar ALLT! 
   

På jobbet. Känner mig sliten och rutten. Inte metaforiskt menat, utan riktigt rutten. Skulle inte vilja ta en resa runt mina inre organ. Skulle jag vanligtvis inte vilja heller, men i synnerhet inte idag.
    Vi har i alla fall kört lite på smeknamn idag. Jessika yppade att hon blivit kallad för Messy Jessy under hennes barndom. Det går inte att säga Messy Jessy utan att lägga till en fejkad mammaröst, vilket sätter extra spets på namnet. Så drar man ut lite på det också, lite Messy Jessyyy. Det var i denna veva som jag råkade kräkas ut mitt interna smeknamn som många av mina mindre pryda vänner använder. Går nu under namnet Alleballefittskalle även på jobbet. Känner mig så himla könslig, Lillfiffi får vara med överallt. Ja, ja.

Jag är uppvuxen i en norrländsk bubbla av hemmagjorda köttbullar, obligatorisk midsommarstång och en traditionellt onykter jultomte. Under 19 år har jag andats fabriksluft i en stad där den lokala patriotismen är ovanligt (?) stark. Vi har en pessimistkonsult med bugande publik, en egen Walk of Fame och ett eget pris där självaste Dolly Parton har stått som segrare för hennes relation till hennes hemstad som motivation. Mitt enda kulturella utbyte lokaliserades vid Byxtorget och bestod av orientaliska örhängen och annorlunda dofter en lördagsförmiddag på Indiska. 

Någon rappare blev känd för hans slang, som tydligen kallas för Rinkebysvenska. Vad nu det är. Sedan kom en truckerkeps på sned och "My Cool" svettade ned Pentryts dansgolv. Det snackades om att truckerkepsen kom från "förorten". Vad nu det är. För att få ihop det hela, för att kunna förstå innebörden av Rinkeby och Tensta, började jag jämföra detta med min egen situation. Om jag bor i stan, då bor jag inte i förorten. Så om förorten inte är stan, betyder det att Öjebyn är förorten? Finns det Öjebysvenska?
    Vidare i livet blev det lättare att förstå allt detta. Öjebysvenska finns tydligen inte. Dessa förorter är tydligen farliga ställen där Sveriges baksida myser. Vill man ha Lilja 4ever, då drar man till förorten. Inte till Öjebyn.  

Väl i Stockholm växer sig myten, sanningen, snacket om förorten sig större. Det handlar om sprängda polisbilar och bordellverksamheter. Ingen köper SL-kort där, utan alla plankar. Rena anarkin.
   Så jag åker dit. Skyddad av ingenting kliver jag av i Rinkeby. Jag inser att jag och mina ickeexisterande muskler är en måltavla. De kommer råna mig, tvinga mig ha sex med flera personer samtidigt och kasta kanyler på mig. De kommer definitivt ta mitt SL-kort. Jag kommer bli Hasse Aros nästa objekt.

Men det låg inte ens fimpar på marken på det vackra torget. 7.99:- för ett kilo äpplen på Matcenter. Nästa gång hoppas jag på third base.

8/8: "Några större upplevelser har jag inte varit med om. Jag har bara smuttat på Tellus, som smakade en färja över till Åland och en vecka i Turkiet. Och en sväng till Tyskland för att köpa billig öl. Men jag har tänkt ta en stor klunk, kanske till och med dricka hela flaskan. Sedermera har jag planerat att se saker från nya perspektiv och helt enkelt vara lite mer intressant. Det kan vara farligt att planera mycket men ännu farligare att låta bli."


Nu när hemresan är betald kan jag göra ett litet kryss i en av delmålsrutorna.

Att vara sjuk är något jag alltid uppskattat. Jag älskar tjocksockar, långkalsonger och utslitna tröjor. Och när håret är lite sådär halvfettigt att det kan stanna i en toffs utan hårsnodd. Plus glass och serier i överskott.
    Felet denna gång är att jag faktiskt är en aning svininfluerad. Det suger ju totalt. Inte nog med att jag fryser och har ont i halsen, min kropp är dessutom totalt överkörd. Min första tanke i morse var massage. Jag hatar massage. Bara tanken på att jag faktiskt vill ha massage fick min kropp att göra ännu ondare. På det hostar jag dessutom. 
    Varje (o, så älskad) Ipren får mig att svetta sönder mina långkalsonger, ta av mig tjocksockarna och slänga tröjan. Vi ska inte ens tänka på mina lakan. Det enda som finns kvar är glassen. Som fastnar i min hals av allt slem. Som får mig att vilja spy. Som har gjort att jag sitter och suger på en jävla isglasspinne istället.

Så nu har jag bara den där jävla handdesinfektionen kvar.