Hej och hej då.

http://www.elsaalexandraandersson.wordpress.com

Hur jag ska bli rik

Jag lägger ner mycket tid på att fundera på hur jag ska bli rik. Det kanske låter som om jag prioriterar finansiell rikedom, och det gör jag också. Många problem hade blivit lösta, nämligen. Jag skulle inte slösa bort pengarna på show off-trams, utan jag vill bara sluta diska, städa, tvätta och hålla andan vid ICA-kassan. Jag vill också ha ett stort, nyrenoverat hus vid Bodsjön, lägenheter i världsstäderna och några betjänter. Och en massa hundar som har blivit tränade (av andra, exempelvis betjänterna) att lyda min röst som om den vore lag.

De mest sannolika tillvägagångssätten jag hittills har funderat ut är följande:

 

1. Vinna på Triss.

2. Vara snäll mot någon på gatan som visade sig vara ensam och rik, som tilldelar mig hela rikedomen i sitt testamente och dör kort därefter.

3. Mickan blir rik och anställer mig som "Sällskap" med en månadslön på några miljoner.

4. Startar ett företag som växer och som sköter sig själv, så jag kan ägna mig åt annat. Typ dricka GT.

5. Trillar ner i ett hål i marken men istället för att komma till Alices konstiga värld, så hamnar jag i von Ankas jävla valv. Han ger mig hela skatten för att jag... är snäll. Sedan flyger jag hem.


Du är (inte) vad du postar

På Facebook är vi väldigt nakna. Alla ser var vi är, vad vi gör och vem vi är med. Samtidigt läggs en bild upp så att alla kan se hur vi ser ut när vi är där, gör det där och det där, tillsammans med den där. Det gör mig ingenting, jag har full kontroll över vad jag vill utelämna av mig själv. Jag skapar min egen internetidentitet utan att behöva välkomna hela världen till min ensamma lilla vrå där jag sitter och käkar tånaglar eller något annat superhemligt. Jag är vad jag postar.

 

Detta ändrades när Spotify och Facebook valde att dela kompishjärta. Helt plötsligt kan alla se allt jag lyssnar på, inte bara de låtar jag väljer att framhäva. Så fort jag bara nuddar play-knappen är låten där, så att alla kan se den. Aldrig någonsin har jag känt mig så avklädd som jag gör i dag, och då har jag stått i BH och trosor i en av Sveriges största ungdomstidningar (jag vägrar fortfarande informera om alla detaljer, så naken vill jag inte vara). Men nu, nu är jag utelämnad åt vargarna. Musiken är mer privat än min blottade mage.

 

Faceify klär av mig, kastar mig upp på scenen och låter publiken inspektera mina mest gömda kroppsdelar. Nakendrömmen, ni vet, har blivit verklighet. Och det är, som ni också vet, en fruktansvärd mardröm. Helt plötsligt ser hela världen våra skelande bröst, bubbliga rumpa och monsterliknande puppa. Så kan vi inte ha det. Det är dags att börja fundera, vad vill vi visa, om vi nu ska vara så avklädda? Vill vi framhäva oss själva som de grävande och insatta, som enbart lyssnar på ännu inte kommersiella band? Eller vill vi vara intellektuella och låtsas förstå Bob Dylan? Är vi retro och nöter Cat Stevens? Eller ännu coolare, Yusuf Islam?

 

Jag vet att jag inte är ensam i denna kniviga situation. Jag vet ert Spotify-konto säger Bon Iver men Youtube-sökningarna skvallrar om Vengaboys. Är ni verkligen vad ni postar?


På bilioteket

Vi skulle ta en promenad, jag och Daniel. Han går alltid i jeans och vanlig jacka. Jag, å andra sidan, skulle aldrig förmå mig att promenera i jeans. Tortyr faller mig inte i smaken. Nej, jag bär alltid långkalsonger (ibland två par), tre tjocka tröjor under en sportjacka, tjocksockar (omaka, dagen till ära) och mina allra tjockaste mjukisbyxor. Tyvärr ger denna utstyrsel inget sken av motion, utan jag ser snarare ut som en orch. Men, vem bryr sig, tänker jag i all min coolhet och tar på mig skorna. Precis innan vi ska gå föreslår Daniel att vi går förbi biblioteket och lämnar tillbaka några böcker.

 

Vi väljer att gå till biblioteket i Ekonomikum, universitetshuset för bland annat ekonomi- och samhällsstudenter, som vi är grannar med. Högst inofficellt sägs det att studenterna som hänger där ser väldigt välvårdade ut. Då jag hängt där en hel del kan jag bekräfta den teorin. Under min tid där kände jag mig som Bowser bland tusentals Peaches. Och då hade jag vanliga kläder på mig, inte min ovan nämnda orch-dräkt. Men, igen, vem  bryr sig om hur jag ser ut?

 

Väl där inne märker vi att det försiggår någon sorts mässa. Korridoren som leder till biblioteket är fylld av människor som flockas kring olika bord som är uppradade. Alla är klädda i pennkjolar, kostym och glansiga skor. Jag tappar lite av min coolhet och börjar svettas. Vem vill egentligen se ut som en orch i en korridor fylld av Boxer-Roberts avkommor? Men jag fortsätter sicksacka mig fram, mot biblioteket. Jag tittar ned i golvet för att undvika ögonkontakt, men misslyckas. Utanför biblioteksdörrarna står vad som potentiellt kan vara Roberts fru. Hon tittar på mig. Granskar mig från topp till tå, tå till topp. Och hon höjer på ena ögonbrynet.

 

Jag är oftast ganska snäll men vid sådana situationer händer något med mig. Charlie blir Hank, dr Jekyll blir mr Hyde, Alexandra blir Cruella (förutom att jag aldrig någonsin skulle skada hundar). Jag glor tillbaka på Roberts fru och tänker: "Om jag hade haft dina höfter hade jag aldrig ätit den där chokladkakan." Som tur är vaknar Alexandra till liv igen och hon, eller jag, tycker verkligen inte att tjejen framför mig har fula höfter. Jag tycker egentligen ingenting om hennes kropp, jag bryr mig enbart om min egen. Så jag säger naturligtvis ingenting.

 

Vi går därifrån och jag vet vad som precis hände. Något som tjejer varit duktiga på under många år. Vi förminskar andra människor, oavsett kön. Vi bryr oss om hur andra ser ut, vi kommenterar andras kroppar, hår, hy, smink, klädesval. Vi trycker ner andra, även med något så litet som ett höjt ögonbryn. Och vi använder andras utseende som vårt starkaste vapen. Vi är så sjukt brydda om hur andra ser ut, som om ingenting annat räknas. Om ni inte tror mig råder jag er till att läsa de över tusen kommentarerna till Blondinbellas inlägg "Bahamas".


Ferdinand.

Snart är jag 23 år. Det är inte alls en särskilt hög ålder. Vissa skulle kanske hävda att jag är mitt i mina guldår, de där åren som vuxna alltid pratar om. De där åren då man åker med främlingar på resor, har ett fotbollslag som dricker Kahlua ur ens navel eller gör en tatuering i svanken. Jag kommer aldrig vara den där galna 20-plussaren. Främlingar skrämmer mig (har aldrig någonsin tagit emot en klubba av okända människor, lyssnar på mamma), min navel är alldeles för djup för alla sorters drycker och jag grinar när jag ser nålar. Trots det tog jag faktiskt ett hål i örat när jag var fem. Nästa öra fick vänta i tre år. Jag sa att jag ville likna Nordman, men sanningen var så mycket värre.

 

Egentligen saknar jag inte vilda inslag i mitt liv. Jag vill inte bo på alla platser i världen, träffa människor som kan klia sig bakom örat med lilltån och eller vara med på varje "galet sjuk efterfest!". Jag somnar på efterfest, har gjort det alla gånger. (Alla två gånger.)

Men det gör ingenting. Jag är inte tråkig bara för att jag inte vill vika mig för varenda impuls som dyker upp. Jag behöver inte bo i varenda huvudstad och gå på varenda svartklubb som den kan erbjuda. En rolig kväll kan för mig vara att dra till Hogwarts några timmar, för att sedan vara tacksam över att Lord Voldemort inte utsåg mig som sin like. Jätteskönt att slippa det där, tycker jag. Eller en sådan där perfekt kväll med alla vänner på en och samma plats, ett vinglas och ett samtal som aldrig tycks ta slut. Eller när man går på bio och har köpt världens bästa godispåse från Gottis. Eller när man sitter på skvallercentralen Nodo. Eller (sista nu, jag lovar) när man känner att man inte behöver göra någonting alls, för allt är så himla bra ändå. De kvällarna är nog det bästa, när man varken behöver alkohol eller godis för att pudra lite glitter över det hela.

 

Varken svanktatueringar eller en kladdig navel kommer att göra mitt liv roligare. Snarare tråkigare, hatar att tvätta naveln.


Pavlov och hans hundar

Sedan jag flyttade hemifrån har jag börjat se på jullovet med helt andra ögon. Oavsett folkbokföring har högtiden alltid varit den bästa tiden på året för mig, men sedan jag lämnade Norrland har den blivit extra glittrande. Snön och minusgraderna med det tillhörande rinnande snoret under utomhusvistelser är givetvis bidragande, så även familj, hund och en frys full med älg. (OBS! Ja, jag har tidigare uttalat mig om att jag är less på älg, men det är bara för att jag ätit det för mycket, inte för att jag ogillar smaken.) Men det finns en till liten detalj som gör ledigheten extra speciell, nämligen det legitimerade TV-nötandet. Under julen slipper vi inomhusnördar solbrännetvång, Rosé-hets och nattbadsförslag. Vi får ta på oss det vi gillar bäst, det vill säga mjuka byxor med utöjbar midja, och bara låta fingret smeka zapp-knappen. Saken blir inte sämre av att mamma och pappa har en massa TV-kanaler, exempelvis TV3 och Kanal 5 (i Uppsala avnjuter vi ett förnuftigt public service-utbud och ovan nämnda kanaler räknas därmed som en lyxighet). Bara för att jag får och kan, sitter jag allt som oftast och fräter min hjärna med den enorma mängden realityserier av amerikanskt ursprung som dessa kanaler är så omåttligt förtjusta i.

 

Så hamnar jag mitt i Top Model säsong femtioelva. Jag dras raskt tillbaka högstadiet, då utseendet var så känsligt och så oerhört viktigt. Inte så konstigt att programmet slukade nästan hela skolan med hull och hår, utan kritiska invändningar. Programmet är fortfarande sig likt men nu ser jag på det med lite andra ögon, och märker att Tyra Banks och hennes lärlingar går att liknas vid Pavlov och hans hundar.

 

I varje säsong av Top Model finns ett pris, typ ett kontrakt med något sminkföretag eller liknande. I slutet av varje avsnitt nämner fröken Banks detta pris och modellernas ansiktsuttryck inzoomas och deras ögon vidgas till stora klot, de öppnar munnen och nickar uppskattat och tacksamt för sig själva. Som om de aldrig hört talas om tävlingens makalösa pris tidigare. Det är just det momentet som för tankarna till Pavlovs experiment. Så fort Pavlov drog fram ringklockan började hundarna dregla och så fort Banks säger "A contract... with... COVERGIRL... worth... one... HUNDRED... THOUSAND... DOLLARS!" vidgas ögon, munnar öppnas och huvuden nickar. De har hört priset i en miljon avsnitt tidigare, hur kan de fortfarande reagera på samma sätt? Finns ingen annan förklaring. De är hundar.

 

PS. Jag tror och tycker inte att de är hundar, det är bara programmets elaka producent som vinklar scenerna på det sättet. Vem är producent? Tyra Banks.


Stora, stygga vargen.

I veckan såg jag Uppdrag Granskning. Det händer lite då och då, att jag tittar på det. Mest gillar jag nog Janne Josefsson, om jag ska vara ärlig. Det är något med människor som går under ett smeknamn, de känns som om de vore hela Sveriges kollegor eller grannar, som om herr Josefsson är Janne med hela befolkningen. Men i det avsnitt jag såg i veckan var Janne (Jan?) inte med, men jag såg det ändå. Orsaken är enkel, avsnittet handlade om människor som hatar andra människor, och jag är så oerhört fascinerat rädd för hat i allmänhet. Några få gånger i mitt liv har det stormat inom mig, som för några veckor sedan då VM-matchen i handboll mellan Sverige och Danmark sändes på TV4 Sport och TV4 inte släppte matchen fri på tv4play.se. Jag tvingades till streaming och såg hela matchen med rumänska kommentatorer. Inte hjälpte det att Sverige förlorade. Hat, så mycket hat.

 

Men det gick ju över. Jag startade ingen hatgrupp som knöt sina nävar på stadens gator. Jag skrev inte fientliga inlägg på något forum om att Sverige bör strypa TV4:s hotande makt över Sverige. Kan man jämföra hat med hat? Visst handlar det om samma grundkänsla? Varför hatar vi? Hur kommer det sig att vissa människor hatar andra människor så pass mycket att de skriver arga (och oftast anonyma) kommentarer på forum, sticker ut på stan för att skrika, samlas på pubar och dricker öl medan de gastar ut sitt gemensamma hat mot andra människor? English Defence League, vars svenska släkting går under det kreativa namnet Swedish Defence League, hatar muslimer. Varför muslimer? Vad har hänt i deras liv som gör att de hatar människor som tror på något annat än vad de gör? Varför är de så jävla upprörda? Vem fes i deras kuvös?



När jag tänker på dessa olikhatare (för visst är det väl så, de hatar olika kulturer, religioner och etniciter som inte är som deras?) kan jag inte låta bli att jämföra dem med Vargen i Bamse. Vargen är ensam, knepig och förbannad. Men framför allt är han rädd. Han är så pass rädd att han bygger ett helt underjordssystem för att kunna rymma ifall att någon annan, som inte är som honom, kommer till hans stubbe i skogen. Han är rädd för en snäll björn, en nuerotisk kanin och en tidsfixerad sköldpadda. Därför är han rackartygens upphovsman. Oj, vad vargen är dum mot de andra, som inte är som honom. Men när Bamse sträcker fram sin honungsdränkta hand, tar vargen den och alla blir kompisar. Vargen är inte rädd längre, vargen är en i gänget och alla leker tillsammans.


Tänk om det hade varit så lätt, att vi bara hade kunnat skicka en kletig björn i blåställ till EDL och SDL och allt hade blivit bra.


Ett litet nyp.

Förra helgen var jag på en fest i Stockholm för utflyttade pitebor, anordnad av just utflyttade pitebor. Kvällen var på alla sätt alldeles utomordentligt rolig. Dagen efter sitter jag och anonym vän och går igenom det som bör efter en fest, då hon (ja, det är en hon), berättar att en kille tagit sin tumme och sitt pekfinger och nypt henne i stjärten. Jag blir förvånad, visst har min vän en helt makalös bakdel, men den tillhör ju henne och om man nu vill lägga in stöten, varför nypa någon i stjärten? Vilken reaktion hade stjärtnyparen egentligen förväntat sig? "Så. Himla. Gullig! Och modig! Nyper mig bara sådär! Han är säkert väldigt intresserad av att ha sex med mig, så låt oss dra en liten snabbis i toabåset här bredvid". Jag vet inte riktigt, andra kanske tycker att det är trevligt, men jag hade i alla fall fått ont både i bakdel och själ. Nåväl, min vän fortsätter och berättar att det inte är något ovanligt. Varje gång hon är hemma i Piteå blir hennes stjärt alltid utsatt för nypare. Jag, som aldrig blivit utsatt för dessa övertramp, frågar om det händer henne i andra städer också, men enligt henne händer det bara i Piteå, om man nu inte räknar med denna pitefest. Denna företeelse skickar mig genast i väg på orsaksjakt. Är pitebor mer intresserade av stjärtar än resten av Sveriges befolkning? Har pitebor svårt att prata i samband med alkoholintag? Har pitebor lägre självförtroende än andra och vågar därmed inte ta kontakt på annat sätt? Frågorna är givetvis fler men det finns egentligen bara en sak att göra. Nästa gång jag och min vän befinner oss på fest tillsammans med pitebor ska jag hålla i nypkikaren och så fort jag ser en potentiell stjärtnypist kommer jag att hugga. Låt Piteå vara nypfritt.


 

PS1. Min vän är på något sätt inte försvarslös men i och med stjärtens ofrånkomliga position är det relativt svårt att se när någon smyger sig på.

PS2. Givetvis har jag ingenting emot av mottagaren tillåtna nyp. Är ju inte den som är den.


Hälsning från tältet.

Daniel skriver C-uppsats och jag tentapluggar. Utan någon djupare analys kan man ganska fort förstå att besökare är strängt förbjudna. Det finns två skäl: vi pluggar och lägenheten luktar skit från all skit som vi har skitit i att städa bort. På något sätt gillar jag det tält vi krypit in i, där omvärlden inte kan göra sig påmind. Här råder total anarki, ångest och mys. Vi läser, läser, läser och under pauserna tycker vi litet synd om oss själva så vi glömmer bort allt som heter träning, hälsosam kost och sunt förnuft. Detta är, enligt mig, studenternas tältliv.
Du behöver: anorektiskt bankkonto, jättemycket att göra i skolan, dåligt samvete för utebliven träning och supermegajävlasmutig lägenhet. Gör såhär: Gå till affären och impulsköp varor till enastående middag och dessert. Det dåliga samvetet, den otränade kroppen och det skrikande konton äter du upp med hjälp av dina nyligen inhandlade varor.
Ikväll serveras saffransdoftande räk- och laxsoppa med foccacia samt äppelstrudel hemma hos oss. Vi förskjuter plugget till nattens timmar och slänger vågen. Hurra!

Soft kitty, warm kitty, little ball of fur.

Hej. Jag mår jättebra. Har hittat tre nya finnar. Dessa är belägna på mitt högra ögonlock. Detta gör mig lite förvirrad och en smula oroad, men vad gör det om hundra år när allting kommer kring. Jag väljer att istället presentera min nya upptäckt: Jag är tillsammans med Sheldon Cooper. Bevis följer nedan.

1) Han förstår sig inte på ironi eller sarkasm, inte ens litet grand. Av de hundratals exempel jag skulle kunna framföra kommer jag dessvärre ihåg enbart ett, som utspelade sig för några veckor sedan. Undertecknad var irriterad på pojkvän, som heter Daniel men som härefter kommer att gå under namnet Shelly. Irritationen grundade sig i att Shelly använde(r) mitt konto på Spotify i och med att det är ett Premium-konto, som jag betalar. Ibland blir jag, den betalande kunden, utslängd från mitt konto för att Shelly, den obetalande kunden, loggar in på min betalade användare för att avnjuta en musikstund utan reklamavbrott. Detta gör mig givetvis irriterad, speciellt under joggingturer (&%#!) och framförde detta. Då påpekar Shelly att jag använder ett av hans konton (kommer inte nämna vilket, är rädd för Big brother) varpå jag inser min förlust och säger, med ett stort och skamset flin "Jaha, men då byter jag lösenord, mohahaha!". Tonen var högst ironisk. Klart jag inte skulle byta lösenord, vi använde ömsesidigt varandras konton, och jag vill ju såklart inte gå miste om chansen om tillgången till hans. Vem som helst kan förstå denna ömsesidighetsprincip och det var just därför jag använde mig av den ironiskt klingade ton.
Efter några dagar försöker jag att logga in på hans konto. "Invalid password". Hans respons? "Men du vet ju att du inte får vara ironisk". Förbannat, Shelly.


2) Människan är onaturligt smart. Inte för att sätta min pojkvän tillika sambo på en piedestal, men det går inte att frångå, han är litet av ett geni. När alla andra barn (läs: jag) lekte Emil, läste han om Galapalosöarna (huh?) och kräldjur. Han kan grekiska och latinska för- och efterled. Hans allmänbildning spöar skiten ur Vem vet mest? och han läste Koranen "för skojs skull" under sin mönstring. När jag, två år efter honom, läste filosofi på gymnasiet talade skolans enda filosofilärare fortfarande om underbarnet Daniel.


3) När han i skrivande stund är sjuk vill han bli omhändertagen och för några minuter sedan, då jag började författa denna text, efterfrågade han en liten sång, för att göra sjukdomen litet lindrigare.


Finns bara en sak att göra: Hoppas på ett Nobelpris.


PS. Ni som inte följer The Big Bang Theory förstår förmodligen inte ett dugg av detta inlägg. Ni bör för övrigt se den nu, som en liten julklapp till er själva.

Fanhelvetesjävlaskit.

Än en gång befinner jag mig i en fanhelvetesjävlaskit-period. Under dessa dagar, som brukar sträcka sig under högst en vecka, ser jag människor utanför fönstret som klivit upp innan radiokanalernas morgonprogram, joggat, duschat, ätit proteinrik frukost, gjort sig i ordning, gått till skolan eller jobbet, ätit en sallad till lunch, gått till gymmet, ätit en kalorisnål soppa till middag och sedan läst några kapitel i en DN-recenserad bok för att sedan somna. Egentligen har jag ju ingen aning om hur dessa människor lever sina liv (no stupid I are) men under mina fanhelvetesjävlaskit-perioder är alla människor runt omkring mig så som jag vill vara, de är mina motsvarigheter. De lever efter den plan jag format för min vardag, men som jag inte har karaktär nog att efterleva. Alla andra har självkontroll medan jag äter upp mitt pepparkakshus (fanhelvetesjävlaskit).

Den i övrigt ganska betydelselösa filmen The Proposal beskriver detta på ett oväntat bra sätt. I denna film finns en scen då tjejens (Sandra Bullock) liv ställs i ett jämförande med motspelarens, Ryan Reynolds. När han vaknar har hon redan tränat i en timma. Hon äter någonting hälsosamt medan han struntar i frukosten för att sedan äta en pizza eller liknande. Hon har duschat, han är orakad. Jag vill så oerhört gärna vara Sandra, men jag är Ryan, förutom en ynka detalj: Han verkar relativt obrydd angående när han vaknar eller vad han äter, medan jag får ett sådant äckligt, övermäktigt dåligt samvete.

Efter dessa perioder har jag gått upp i vikt, fått finnar, har ett berg av oläst kurslitteratur och när jag ser mig själv i spegeln har jag helt plötsligt förståelse för de människor som skär sig. De hatar sig själva så pass mycket att de vill göra illa sig. Och jag som annars, under Hello, world, here I am-perioder, är min egen bästa vän, som tycker att jag är rätt snygg trots fett kring magen och lår som går ihop (om jag inte spänner dem). Jag, som får högsta betyg på tentor och som har en massa underbara vänner och världens bästa, snyggaste och smartaste pojkvän, ser mig själv i spegeln och tänker: Helvetes, jävla, skit. Vaknar efter tolv, har inte tränat ett skit på hela veckan, har struntat i skolan, har inte följt dina kostplaner utan ätit upp pepparkakshuset. Jag är värdelös.

Jag har ingen annan än mig själv att skylla. Det är ju bara att ta sig i kragen och försöka undvika dessa perioder. Felet är att jag ser det som redan förstört. Jag är ett hopplöst fall. Varför jag så desperat vill ha självkontroll och vara den där duktiga, smala och snygga tjejen, ja, det är Sandra Bullocks fel. Hon kan ta sin jävla karaktär i The Proposal och äta upp den. Får se vem som blir fet då, ha!

Nu ska jag ut och jogga i en minut för att sedan gråta i 59 för att jag bara orkade i en minut. "Den bästa träningen är den som blir av, kvitter, kvitter!". Håll käften.

Jävla populärkultur.

Sedan Ally McBeal har jag varit David E. Kelley evigt tacksam. Nu har jag börjat se Boston Public. Till min stora förtjusning är serien bättre än vad jag trodde och det allra bästa är att en av karaktärerna åkte direkt upp på min favoritlista. Han slår bort Richard Fish, John Cage, Lafayette, Bree Van de Camp, Sheldon Cooper, Marshall Eriksen, Cappie (Greek) och ja, till och med Gordon Ramsey, som jag anser spela en modifiering av sitt underbara själv. Den som sopar banan med alla dessa utmärkta karaktärer är Harry Senate. Han är en lärare. Han är allt jag någonsin har kunnat drömma om i en serie.

Under den tredje säsongen av BP tar Kelley min absoluta favorit, trycker ihop honom likt en tomburk och pantar honom. Han är förstörd. Och det är för sent. Han lämnar serien. Jag är i sorg. Det är sjukt, jag vet, det är bara en serie. Men det gör precis lika ont som när Dumbledore dog. Precis så pissigt jävla ont.

Konspirationer.

Under gymnasiet tävlade jag och mamma i ett dataspel. Spelet finns kvar och heter Snood. Utan framstående grafik eller teknik fångade spelet både mig och mamma i en spiral vi hade svårt att bryta. Det finns massa olika modeller av denna typ av spel, fast med olika format. Snood använde sig av ansikten, som man skjuter med likadana ansikten och får man tre i rad spränger man bort ett block och får poäng. Väldigt lustigt, när jag tänker på det, men roligt var det. Både jag och mamma var ena riktiga fenor och tävlade intensivt om det högsta resultatet.

Tiden gick och vi blev allt bättre och spelade allt oftare. Jag började drömma om dessa ansikten, om hur människor (riktiga) såg ut som Snood-figurerna, eller hur jag spelade med (riktiga) människor istället för konstiga filurer. I förnekelse fortsatte jag spela, trots att jag innerst inne visste att jag förde mitt liv in till Mordor. Kort efter mardrömmarnas intrång började jag i vaket tillstånd se snoodarna lite här och var. Saker och ting som gick i vissa färger förvandlades till olika figurer; den blåa skålen, citronen och min gråa katt blev alla snoodar. Detta ledde till att jag slutligen levde mitt liv efter spelets regler. Såhär kunde mina tankar gå: För att nå mjölken måste jag ha ett annat mjölkpaket som kan pricka det på köksbordet, så att det paketet kan komma till mig.
Givetvis slog logiken mig, men jag förnekar det inte, jag bodde i Snood Ville. När jag en dag inte kunde sätta mig ned bredvid någon med samma färg på kläderna som jag, då slutade jag spela.

Nu händer det igen, fast med Wordfeud. Det har flyttat in i mina drömmar och igår drabbades jag av det första vakna tecknet på besatthet. Nu handlar det inte om att para ihop likadana ting för att få poäng (jag har ingen aning om vad i livet jag ska få poäng i, men jag lever genom ett spel för tillfället) utan nu måste jag få olika ting att passa ihop. Som igår, då jag handlade godis, och kom på mig själv att hoppa fram och tillbaka bland burkarna. Godisarna skulle falla ned i påsen i symbios, de skulle bilda ett gångbart motiv inne i påsen. Som i Wordfeud. Allt måste passa, annars får man inga poäng.

Jag ser två alternativa förklaringar: 1) Jag är överkänslig för spel och bör genast sluta. 2) Alla spel ingår i någon övermänsklig konspiration och det vi kallar beroende egentligen är ett drag i en marinettepjäs.



Ondskans verktyg.

Hemtenta.

Det går bra nu. Är oerhört fokuserad.

R.I.P Brain.

Nu har jag en ny telefon. (Innan ni läser vidare vill jag att ni skriver det i era dagböcker.) Före denna telefon hade jag en android men använde mig inte alls av internet, hade inte ens en internettjänst. Jag ville bara åt Spotify. Sedan gick den sönder. Tre gånger. Jag gillar inte att svartmåla märken men det slutade på -sung. Nu har jag äntligen Spotify igen och har denna gång valt att våga mig på internet. Jag vet att det är en risk för en svamp som jag, som suger åt sig vartenda litet beroende man kan tänka sig, men jag var tvungen. Är även beroende av grupptryck.

Givetvis har jag grävt min egen grav. Sitter numera som fastklistrad vid telefonjäveln. Den är fördummande. Jag har precis samma internetbeteende med min telefon som jag har med min dator, men datorn har aldrig kunnat distrahera mig från att exempelvis plugga. Igår, när jag egentligen borde ha pluggat till dagens hemtenta, tillbringade jag tiden med att läsa digitaliserade tidningar, som jag redan läst. Men nu på telefonen. Fördummande!

Det värsta är att telefonen ger mig ett beroende som är flerdimensionellt. Jag sitter inte bara och stryker lite lätt på den sköra, vackra skärmen lite då och då, utan jag har även klistrat fast mig i Wordfeud. Jag som alltid har avskytt Alfapet. Men jag är (tydligen) slav under allt som min nya telefon kan erbjuda. Jag drömmer om olika brickor och kniviga situationer, om de arma själarna som fuskar och om den förargerliga och skräckinjagande skylten med "Invalid word".
Mardrömmarna kan jag ta, men igår hände något som på allvar fick mig att bli rädd. Jag och Daniel spelade Wordfeud hela dagen. Det plingade på ganska hårt här hemma. När vi sedan skulle gick till sängs, låg vi bredvid varandra och spelade Wordfeud. Mot varandra. Det kommer sluta med att vi enbart kan säga något till varandra, om meningen börjar med bokstaven som föregående mening slutade med. Om det inte fungerar får vi passa och det kommer sluta med att vi aldrig pratar med varandra igen. Tack, Apple. Tack så jävla mycket.

Om

Min profilbild

Jag heter Alexandra. Nästan alla mina inlägg inleds med "Jag".

RSS 2.0