a.a

För ett tag sedan insåg jag faktum: Min telefon suger, den måste repareras. Detta var andra gången. Min fina återförsäljare i Piteå informerade att efter tredje gången blir telefonen reklamerad. Sagt och gjort, den skickades in igen. Tre månader (!) går. Under dessa månader har jag använt min gamla telefon, som bland insatta kallas för "barntelefonen". Jag förstår varför. Den rymmer ungefär tio sms, en låt får plats (EN!) och den tappar kontakten med nätet minst en gång per samtal. Det finns två sorliga faktorer med denna telefon:

1) Jag överdriver inte bristerna. Ovanstående exempel är hundraprocentigt sanna.

2) Mina telefonvanor har anpassats efter dessa brister.

Istället för att ta tag i saken och fixa en ny telefon, som man faktiskt kan ringa och sms:a med (mina krav är ytterst låga, tycker ni inte det?) så har jag inlett vissa samtal med: "Hej, samtalet kommer att brytas snart, jag ringer upp när det gör det". Jag har undvikit att sms:a och använt Facebook istället, som känns mycket mindre privat. När jag är i lägenheten försöker jag stå i nära fönster för att samtalet inte ska brytas. Det är inte ett dugg smidigt då jag ringer seriösa samtal, där jag vill framstå som allt annat än "Hej... ska... jätte... jo... telefon... ringer upp...".

Jag måste dra en gräns.

I dag vaknade jag med fjärilar i magen: Jag ska hämta ut min nya telefon! Kastar mig upp ur sängen, överväger om jag har tid med att borsta tänderna och morgonpissa, jag vill ju ha min telefon nu! Tar på mig ytterkläderna (efter att ha rationellt gått på toaletten), knyter skorna och tar upp AVI:n. Hämtas tidigast 16:00. Besvikelsen lägger sig över mig som en våt filt.

I tre månader har jag stått ut med skiten och nu klarar jag knappt några timmar till. Det är lustigt hur vår tankekraft styr våra behov, begär och vanor. För hundra år sedan hade civila inte ens radio (1925 sattes det igång, om jag inte missminner mig) och jag kan inte tänka mig en dag till utan Spotify under promenaderna.