Ferdinand.
Snart är jag 23 år. Det är inte alls en särskilt hög ålder. Vissa skulle kanske hävda att jag är mitt i mina guldår, de där åren som vuxna alltid pratar om. De där åren då man åker med främlingar på resor, har ett fotbollslag som dricker Kahlua ur ens navel eller gör en tatuering i svanken. Jag kommer aldrig vara den där galna 20-plussaren. Främlingar skrämmer mig (har aldrig någonsin tagit emot en klubba av okända människor, lyssnar på mamma), min navel är alldeles för djup för alla sorters drycker och jag grinar när jag ser nålar. Trots det tog jag faktiskt ett hål i örat när jag var fem. Nästa öra fick vänta i tre år. Jag sa att jag ville likna Nordman, men sanningen var så mycket värre.
Egentligen saknar jag inte vilda inslag i mitt liv. Jag vill inte bo på alla platser i världen, träffa människor som kan klia sig bakom örat med lilltån och eller vara med på varje "galet sjuk efterfest!". Jag somnar på efterfest, har gjort det alla gånger. (Alla två gånger.)
Men det gör ingenting. Jag är inte tråkig bara för att jag inte vill vika mig för varenda impuls som dyker upp. Jag behöver inte bo i varenda huvudstad och gå på varenda svartklubb som den kan erbjuda. En rolig kväll kan för mig vara att dra till Hogwarts några timmar, för att sedan vara tacksam över att Lord Voldemort inte utsåg mig som sin like. Jätteskönt att slippa det där, tycker jag. Eller en sådan där perfekt kväll med alla vänner på en och samma plats, ett vinglas och ett samtal som aldrig tycks ta slut. Eller när man går på bio och har köpt världens bästa godispåse från Gottis. Eller när man sitter på skvallercentralen Nodo. Eller (sista nu, jag lovar) när man känner att man inte behöver göra någonting alls, för allt är så himla bra ändå. De kvällarna är nog det bästa, när man varken behöver alkohol eller godis för att pudra lite glitter över det hela.
Varken svanktatueringar eller en kladdig navel kommer att göra mitt liv roligare. Snarare tråkigare, hatar att tvätta naveln.
