Med andra (lite billigare) glasögon.
Efter många om och men, hur och när, eller och varför inte, hamnade jag på en ekonomikurs här i Uppsala. Utan att riktigt reflektera över mitt val, packade jag min skolväska, drog på ett lager läppbalsam och gick till introduktionsföreläsningen. Under den korta rasten slog det mig. Jag befinner mig på Ekonomikum, universitetets hus för samhälls- och ekonomistudenter.
Jag har hört talas om dessa studenter förut, om deras klädstilar, uttal och sociala beteenden. De är, ur ett småstadsperspektiv, människor som "tror de att de är någonting". Bilden förändrades inte då jag hittade ett exemplar av Reversen, Uppsalaekonomernas studenttidning. Där fanns ett klädesreportage, ett sådant där supervanligt, där några människor berättar vad de har på sig för kläder och vart de kommer från. Dessa människor, de som tror att de är någonting, bär kläder från de allra finaste butikerna inne på NK. Jag har vågat mig in på NK två gånger i hela mitt liv. Där inne finns en hiss i guld. Paris Hilton har shoppat där. Jag och mina slitna converse har båda gångerna gått därifrån i ren och skär panik. Jag menar, jag blir nervös när jag befinner mig på sminkavdelningen på Åhléns City. Men dessa människor har alltså inte bara sprungit förbi butikerna inne på NK, utan stannat upp, gått in. Och handlat. Med pengar. Mina pengar kommer från CSN och jag hänger ibland tillbaka jackor på Myrorna på grund av priset (i relation till värdet, men vem bryr sig om detaljer). En tjej i reportaget hade dock ett bälte från H&M, om jag inte minns fel. Eller om det var strumpor...
Väl inne på Ekonomikum vågar jag mig till kafeterian, bara för att få min föreställning bekräftad. Jag kan räkna på en hand vilka som inte har perfekt kammat hår, marinblå cardigan eller pikétröjor med någon diskret märkeslogga. Sedan den dagen, den absolut första dagen, har jag varit oerhört rädd för att gå till skolan. När jag läste på humaniora på Engelska parken kunde jag gå dit i morgonfrisyr och mjukisar de gånger jag bara skulle skriva ut något lite fort. Ingen brydde sig. Det fanns till och med människor som medvetet försökt skapa en sådan look. Men nu, i ett helt annat universitetshus, vågar jag knappt gå till skolan utan att ha duschat på morgonen. Jag har till och med investerat i munskölj! När jag går i korridoren läser jag alltid något på telefonen och går rakt fram, fort. Jag vill inte att någon ser att mina något för korta byxor är från Gina tricot, att jag inte riktigt vet hur man applicerar rouge eller att mina hårtoppar är slitna.
När en klasskamrat häromdagen sa något riktigt smart och insiktsfullt kom jag på mig själv. Jag har förställt mig "dessa människor" som skal, som enbart vill se respektabla ut och nedvärderar de som inte gör det, men som saknar substans. Men det är jag som dömer andra, trots att jag har converse och billigt shampoo. Eller kanske på grund av att jag har det.
Kommentarer
Trackback
