Fanhelvetesjävlaskit.
Än en gång befinner jag mig i en fanhelvetesjävlaskit-period. Under dessa dagar, som brukar sträcka sig under högst en vecka, ser jag människor utanför fönstret som klivit upp innan radiokanalernas morgonprogram, joggat, duschat, ätit proteinrik frukost, gjort sig i ordning, gått till skolan eller jobbet, ätit en sallad till lunch, gått till gymmet, ätit en kalorisnål soppa till middag och sedan läst några kapitel i en DN-recenserad bok för att sedan somna. Egentligen har jag ju ingen aning om hur dessa människor lever sina liv (no stupid I are) men under mina fanhelvetesjävlaskit-perioder är alla människor runt omkring mig så som jag vill vara, de är mina motsvarigheter. De lever efter den plan jag format för min vardag, men som jag inte har karaktär nog att efterleva. Alla andra har självkontroll medan jag äter upp mitt pepparkakshus (fanhelvetesjävlaskit).
Den i övrigt ganska betydelselösa filmen The Proposal beskriver detta på ett oväntat bra sätt. I denna film finns en scen då tjejens (Sandra Bullock) liv ställs i ett jämförande med motspelarens, Ryan Reynolds. När han vaknar har hon redan tränat i en timma. Hon äter någonting hälsosamt medan han struntar i frukosten för att sedan äta en pizza eller liknande. Hon har duschat, han är orakad. Jag vill så oerhört gärna vara Sandra, men jag är Ryan, förutom en ynka detalj: Han verkar relativt obrydd angående när han vaknar eller vad han äter, medan jag får ett sådant äckligt, övermäktigt dåligt samvete.
Efter dessa perioder har jag gått upp i vikt, fått finnar, har ett berg av oläst kurslitteratur och när jag ser mig själv i spegeln har jag helt plötsligt förståelse för de människor som skär sig. De hatar sig själva så pass mycket att de vill göra illa sig. Och jag som annars, under Hello, world, here I am-perioder, är min egen bästa vän, som tycker att jag är rätt snygg trots fett kring magen och lår som går ihop (om jag inte spänner dem). Jag, som får högsta betyg på tentor och som har en massa underbara vänner och världens bästa, snyggaste och smartaste pojkvän, ser mig själv i spegeln och tänker: Helvetes, jävla, skit. Vaknar efter tolv, har inte tränat ett skit på hela veckan, har struntat i skolan, har inte följt dina kostplaner utan ätit upp pepparkakshuset. Jag är värdelös.
Jag har ingen annan än mig själv att skylla. Det är ju bara att ta sig i kragen och försöka undvika dessa perioder. Felet är att jag ser det som redan förstört. Jag är ett hopplöst fall. Varför jag så desperat vill ha självkontroll och vara den där duktiga, smala och snygga tjejen, ja, det är Sandra Bullocks fel. Hon kan ta sin jävla karaktär i The Proposal och äta upp den. Får se vem som blir fet då, ha!
Nu ska jag ut och jogga i en minut för att sedan gråta i 59 för att jag bara orkade i en minut. "Den bästa träningen är den som blir av, kvitter, kvitter!". Håll käften.
Kommentarer
Trackback
