a.a

Min syster valde alltså, som tidigare nämnt att flytta till Stockolm direkt efter studenten. Hon kunde inte vänta en dag till. Hon ville bort, bort, bort. Och visst förstår jag henne, jag har själv varit där. Den norrländska småstad som gjort oss till Bra Människor och gett oss både hull och hår kan bli tråkig när man vill ta djupare andetag. Vi har mycket här. Kärlek, till exempel. Men ibland vill man ha mer adrenalin än kärlek och då ter sig staden som en fabriksluktande håla utan någonting annat än just fabrikslukt att erbjuda. Jag har varit där. Stått på Pentryts dansgolv och rört på mina stela höfter till Timbaland och funderat på vad fan jag gör här. Gått höstpromenader i snålblåsten runt Norra Pitholm då ingenting är vackert och allt är kallt. Träffat samma (fina) människor med samma suckar och samma halvtända låga. Räknat dagarna. Velat bort. Jaga lyckan, då den inte verkar anträffbar just här.
    Detta har min syster känt, jag vet det. Hon ville lämna rastlöshet, uppgivenhet och eventuell lågmäld sorg. Byta blad! Och det gjorde hon. Hon bodde i kollektiv i en snabbare stad. Drack vin på inte bara helger. Dansade på dagar som annars varit tillägnade vardagsspyan. Åt på McDonalds. Hometown: Piteå, Current Location: Stockholm. Och det har känts så bra, med de fina vännerna, det goda vinet och alla kaféer som har fler än tio tesorter. Livet, hörrni, livet!
    Men lägenhetskontraktet når snart sitt slut och hon måste till hemstaden en sväng innan hon kan återvända. Och visst saknar hon kärleken men är långt i från färdig med adrenalinet. Glaset är inte ens halvfullt, hon vill ha mycket, mycket mer. Hon vill inte tillbaka hit. Hon vill stanna. Och trots hennes vilja kan jag inte låta bli att fyllas med en sådan stor lycka över hennes stundande hemkomst. Egotiskt? Kanske. Men jag är lycklig. Trots att jag bor i en norrländsk småstad.