På bilioteket
Vi skulle ta en promenad, jag och Daniel. Han går alltid i jeans och vanlig jacka. Jag, å andra sidan, skulle aldrig förmå mig att promenera i jeans. Tortyr faller mig inte i smaken. Nej, jag bär alltid långkalsonger (ibland två par), tre tjocka tröjor under en sportjacka, tjocksockar (omaka, dagen till ära) och mina allra tjockaste mjukisbyxor. Tyvärr ger denna utstyrsel inget sken av motion, utan jag ser snarare ut som en orch. Men, vem bryr sig, tänker jag i all min coolhet och tar på mig skorna. Precis innan vi ska gå föreslår Daniel att vi går förbi biblioteket och lämnar tillbaka några böcker.
Vi väljer att gå till biblioteket i Ekonomikum, universitetshuset för bland annat ekonomi- och samhällsstudenter, som vi är grannar med. Högst inofficellt sägs det att studenterna som hänger där ser väldigt välvårdade ut. Då jag hängt där en hel del kan jag bekräfta den teorin. Under min tid där kände jag mig som Bowser bland tusentals Peaches. Och då hade jag vanliga kläder på mig, inte min ovan nämnda orch-dräkt. Men, igen, vem bryr sig om hur jag ser ut?
Väl där inne märker vi att det försiggår någon sorts mässa. Korridoren som leder till biblioteket är fylld av människor som flockas kring olika bord som är uppradade. Alla är klädda i pennkjolar, kostym och glansiga skor. Jag tappar lite av min coolhet och börjar svettas. Vem vill egentligen se ut som en orch i en korridor fylld av Boxer-Roberts avkommor? Men jag fortsätter sicksacka mig fram, mot biblioteket. Jag tittar ned i golvet för att undvika ögonkontakt, men misslyckas. Utanför biblioteksdörrarna står vad som potentiellt kan vara Roberts fru. Hon tittar på mig. Granskar mig från topp till tå, tå till topp. Och hon höjer på ena ögonbrynet.
Jag är oftast ganska snäll men vid sådana situationer händer något med mig. Charlie blir Hank, dr Jekyll blir mr Hyde, Alexandra blir Cruella (förutom att jag aldrig någonsin skulle skada hundar). Jag glor tillbaka på Roberts fru och tänker: "Om jag hade haft dina höfter hade jag aldrig ätit den där chokladkakan." Som tur är vaknar Alexandra till liv igen och hon, eller jag, tycker verkligen inte att tjejen framför mig har fula höfter. Jag tycker egentligen ingenting om hennes kropp, jag bryr mig enbart om min egen. Så jag säger naturligtvis ingenting.
Vi går därifrån och jag vet vad som precis hände. Något som tjejer varit duktiga på under många år. Vi förminskar andra människor, oavsett kön. Vi bryr oss om hur andra ser ut, vi kommenterar andras kroppar, hår, hy, smink, klädesval. Vi trycker ner andra, även med något så litet som ett höjt ögonbryn. Och vi använder andras utseende som vårt starkaste vapen. Vi är så sjukt brydda om hur andra ser ut, som om ingenting annat räknas. Om ni inte tror mig råder jag er till att läsa de över tusen kommentarerna till Blondinbellas inlägg "Bahamas".
