Det dumma barnet med optimistiska framtidsdrömmar
Litteraturläraren ber (beordrar) klassen att skriva början av en självbiografi och jag förundras över min obefintliga analys av min uppväxt. Under bearbetningen av år upptäcker jag allt fler aspekter som jag aldrig riktigt begrundat.
Nu förstår jag ju varför hon sa så och varför jag reagerade så. För mig är det faktiskt riktigt jobbigt eftersom jag var, märker jag nu, ett riktigt dumt barn.
Detta är därför en ursäkt till alla mina barndomsvänner. Detta är även ett tack till de övre makterna (kanske mina föräldrar, eller helt enkelt mig själv) för att jag inte alls är som förut. Tack för förändringen, den som nu bär ansvaret.
Och nu blickar vi framåt: om några år ska jag vara inbjuden på Nobelfesten. Det har jag helt enkelt bestämt mig för. Man ska aldrig sluta drömma, eller hur var det nu?
