a.a

Nu har jag tagit steget in i en helt främmande värld. Jag har skapat en bilddagbok. Självklart på min systers begäran, som sedan länge har varit beroende av denna sida som är... ja, en bilddagbok.
Konceptet (det som jag hittills har förstått mig på) med hela sidan är ju faktiskt helt okej, där du kan snoka men du blir upptäckt på en gång. Om du inte skriver ditt namn och så vidare blir du blockad från de flesta dagböcker. Att du dessutom kan ha en presentation med olika sorters texter om ditt liv, din sinnesstämning och dagens händelser är ytterligare ett plus. Men ändå är det någonting som inte stämmer...
Problemet ligger vid medlemmarna. Jag vet egentligen inte vart felet ligger men 90 % som använder sig av sidan tar tillfället i akt att skriva om hur DÅLIGT och HEMSKT livet är. De lägger upp bilder på sig själv med beskrivningar som liknar självmordsbrev. De hatar sig själva, de tycker att de är fulast i hela världen och hela världen är svart. Och på något sätt vill de ändå att man ska kommentera precis ALLA bilder som läggs upp. De liksom skriker efter kommentarer, annars behöver man inte ens kolla på deras bilder.
Jag vet att världen inte är så himla great, men kom igen! Skippa den deprimerade looken, den är så jävla ute. Självklart finns det många som mår dåligt, på riktigt. Det är nämligen en typisk Sverige-grej. Men fungerar verkligen bilddagboken som en mötesplats för alla förlorade själar? Eller är det bara en typsik i-landsgrej som handlar om bekräftelse och uppmärksamhet?

Jag tror på det senaste. Jag vet hur deprimerade människor, med läkardiagnos, fungerar. Och det är långt ifrån det som förekommer på bilddagboken.