Hur förlåter man sig själv?
Det är nu enbart några veckor kvar och det lilla som finns kvar av navelsträngen ska med all säkerhet klippas av.
Är det någon mer tredjeårselev än jag som verkligen känner hur vi ömsar skinn?
Jag har alltid trott att det är på själva dagen som det känns i kroppen att det är över, men för mig har det redan börjat.
De bitterljuva känslorna florerar inom mig som ett våldsamt hormonrus och varje gång jag äntrar Oden känner jag att mina dagar är räknade.
Alla dessa teckningar med resterande skoldagar uppräknade ger mig en lätt yrsel och jag vill ta vara på varenda dag. Och trots den ständigt tickande klockan och den förfärliga nedräkningen försover jag mig, när jag börjar 12.20.
Det borde finnas en dumstrut, en skamvrå och legala piskrapp för detta psykiska våld jag har orsakat mig själv.
