a.a

På senare tid har jag börjat ogilla min hemstad allt mer. Jag räknar nästan minuterna till att sommaren ska ta slut och jag äntligen ska flytta härifrån, och ju närmare jag kommer slutet ju saktare går tiden. Men det ämnet ska jag behandla någon annan gång, för nu vill jag snacka om Piteåpatroismen som jag, som är så pass less, faktiskt saknade i helgen.

Den sista onsdagen, torsdagen, fredagen och lördagen i juli har sedan sex år tillbaka betytt ett trafikerat telefonnät, popcorndoft och mörbultade fötter för mig. Jag har aldrig haft ett sommarjobb som har stått ivägen för mig och Piteå Dansar & Ler. Jag har haft en snäll mormor som traditionsenligt köpte mig en helgbiljett varje år.
Men i år var allt annorlunda.

Jag har inte åkt karuseller. Jag har inte ätit langos med skagenröra. Jag har inte sett en egentligen mardrömslik (konsekvenser av klaustrofobi) konsert. Jag har inte tagit ett enda soligt kort på mina vänner på Kittelfjäll.

Jag hann dricka en öl klockan 16.00 på Kittelfjäll, när förfesten egentligen var slut. Jag tog något som skulle likna en powernap i fyra timmar och vaknade upp 20.30. Oduschad. Osminkad. Ofixad.
Jag förfestade i fem minuter och sen cyklade vi in till området. Jag såg Magnus Uggla i tio minuter. Jag hamnade i bråk med en vakt som nyttjade maktmissbruket han inte hade befogenhet till (måste bara tillägga det sista, för att rädda det sista av min stolthet). Jag besökte bara en BajaMaja, en enda gång.

Allt som jag älskar med Piteå försvann på grund av jobb som inte ens ger mig nog med pengar. Nu finns ingenting som håller mig kvar här. Den sista gnuttan av kärlek jag hade till min hemstad är borta. Hoppet om en ny glöd (jag har ju faktiskt gillat Piteå) är nu borta.
Mentalt har jag och Piteå gjort slut.