Underneath my clothes
Första gången jag kände mig riktigt "låsa in mig i rummet och aldrig mer komma ut"-ledsen var efter jag hade sett 8 Mile på bio. Jag fantiserade ihop ett underbart scenario där jag reste till USA och gjorde en "Tiger och Elin Woods", där Marshall (jag väljer att kalla honom för det, lågan kommer nog aldrig att släckas helt) dumpade Kim eftersom han såg hur underbar jag var mot hans dotter. Och sen hjälpte jag honom ur drogträsket och vi gifte oss - trots min ringa ålder.
Verkligheten gnagde självklart långt bak i mitt undermedvetna och ibland när jag andades ut kände jag hur hjärtat blödde lite extra när jag gick med mina stora täckbyxor genom skogen mot Pitholmsskolan. Språket 5 har aldrig känts så deprimerande och klaustrofobiskt som då.
Eftersom jag är tjej (jag har inte tänkt dra något dåligt "tro det eller ej"-skämt) har även jag drabbats av The Notebook. Jävligt hårt, för att vara ärlig. Noah flög rakt in i mitt hjärta och jag försökte gång på gång trösta mig själv med att det enbart var på film: "Han är en fiktiv person for crying out loud!". Men under ett otroligt pinsamt ögonblick surfade jag in på Msn Today och märkte att den fiktiva världen inte alls var så fiktiv som jag ville; Ryan Gosling och Rachel McAdams pussades så där himla snuttegulligt på röda mattan till någon supercool film. Detta medförde katastrofala konsekvenser, eftersom jag under en väldigt lång tid var tvungen att undvika Hemmakväll just på grund av det faktum att Gosling var up and coming: hans vackra yttre cirkulerade på vartenda filmomslag.
Jag känner igen den här obehagliga magkänslan jag för tillfället upplever. Jag är där igen. Just nu är det Michael Cera som besöker mina dagdrömmar och successivt bryter ner mig mentalt. "Man lär sig av sina misstag"... HA HA.
I två timmar har jag sökt mig fram i cyberdjungeln och tadaaa: http://www.clarkandmichael.com. Han är inte bara så söt att mina äggstockar vrider sig, han är dessutom rolig. Mamma tror att mina sommarjobbspengar kommer att gå till möbler och diverse nödvändiga saker, men nejnej - I'm going to Hollywood! Måste bara typ... bli känd och cool först, så att han vill ha mig lika mycket som jag vill ha honom.
Verkligheten gnagde självklart långt bak i mitt undermedvetna och ibland när jag andades ut kände jag hur hjärtat blödde lite extra när jag gick med mina stora täckbyxor genom skogen mot Pitholmsskolan. Språket 5 har aldrig känts så deprimerande och klaustrofobiskt som då.
Eftersom jag är tjej (jag har inte tänkt dra något dåligt "tro det eller ej"-skämt) har även jag drabbats av The Notebook. Jävligt hårt, för att vara ärlig. Noah flög rakt in i mitt hjärta och jag försökte gång på gång trösta mig själv med att det enbart var på film: "Han är en fiktiv person for crying out loud!". Men under ett otroligt pinsamt ögonblick surfade jag in på Msn Today och märkte att den fiktiva världen inte alls var så fiktiv som jag ville; Ryan Gosling och Rachel McAdams pussades så där himla snuttegulligt på röda mattan till någon supercool film. Detta medförde katastrofala konsekvenser, eftersom jag under en väldigt lång tid var tvungen att undvika Hemmakväll just på grund av det faktum att Gosling var up and coming: hans vackra yttre cirkulerade på vartenda filmomslag.
Jag känner igen den här obehagliga magkänslan jag för tillfället upplever. Jag är där igen. Just nu är det Michael Cera som besöker mina dagdrömmar och successivt bryter ner mig mentalt. "Man lär sig av sina misstag"... HA HA.
I två timmar har jag sökt mig fram i cyberdjungeln och tadaaa: http://www.clarkandmichael.com. Han är inte bara så söt att mina äggstockar vrider sig, han är dessutom rolig. Mamma tror att mina sommarjobbspengar kommer att gå till möbler och diverse nödvändiga saker, men nejnej - I'm going to Hollywood! Måste bara typ... bli känd och cool först, så att han vill ha mig lika mycket som jag vill ha honom.
Kommentarer
Postat av: Zaz
Oh my, denna känsla är mer än välbekant...och mer än tragisk.
Trackback
