a.a

Med bootcutjeans, hoodtröja och alldeles för mycket mascara beger vi oss mot helgens höjdpunkt: den gigantiska folksamlingen utanför Sunes. Det krävs inte hög IQ för att förstå att man inte ber föräldrarna om skjuts till denna hop av illegal alkohol- och tobaksnyttjande. Eftersom den ringa åldern på fjorton är mopedtiden fortfarande framför oss och därmed går vi in till centrum, möjligtvis cyklar. Om vi cyklar ställer vi självfallet cyklarna en bit bort; att anlända med en gul mountainbike kan ge ryktet en ordentlig skjuts ned till botten. Den nervkittlande fjädern i magen börjar arbeta redan vid Stadshotellet, för att snart (om enbart tio minuter!) kommer vi kanske få bevittna ett bråk, eller i bästa fall kanske vi kommer att träffa någon söt kille som lägger ögonen på oss. Själva entrén är dessutom jobbigast eftersom vi inte vet vilka som kommer att befinna sig där, tänk om vi inte känner någon! Nödlösningen är i för sig väldigt enkel, det är bara att sätta sig ned vid ett bord inne i restaurangen och låtsas att vi ska äta, att det är vårt huvudsakliga syfte med vistelsen vid ungdomshaket. Att äta något, å andra sidan, skulle aldrig falla oss in. En stripstallrik på sin höjd. Men det kostar ju pengar och veckopengen räcker inte långt, högst till en Lindexparfym eller en färgglad ögonskugga.

*

Som sjuttonåringar har vi en enorm längtan till Pentryt-18-plus-kön, som är fylld av skrattande människor som står med legitimationen i högsta hugg. Kön är symbolen för det härliga livet, som är fyllt av självständighet och allt som myndighetsförklaringen kan erbjuda. Hur det egentligen ser ut innanför nattklubbens portar har vi ingen aning om, men om skratten är så hjärtliga redan i kön kan landet Innanför Portarna inte vara annat än magiskt och erbjuda en natt man sent kommer att glömma.
Kyrkparkeringen mittemot erhåller en utmärkt vy över det glada sällskapet, samtidigt som vi kan låtsas att vi faktiskt befinner oss på parkeringen för att träffa någon, och bara snegla lite diskret mot artonåringarna och deras White Russians.
Vi har fortfarande femton minuter kvar innan Hemmakväll stänger, och därmed tio minuter kvar i sällskap av den bitterljuva längtan om en myndighetsförklaring och en paraplyförsedd drink.

Bonuskortet på Hemmakväll har överanvänts och resulterat till en utsliten magnetremsa. Kassörskorna på Ica Kvantum nickar igenkännande och Big Boy frågar om "vi vill ha det vanliga?". De stadiga förhållandena har tagit plats och årsdagar firas hej vilt. Rodnaden som uppkom vid samtal om kondomer har för längesedan tagit farväl och förvåningen ter sig nu stor när det visar sig att någon är oskuld, och inte tvärtom. Körtkortshysterin är nu mer ett minne blott och nu konverseras det om skatt, Internetbank och arbetslöshetens statistik.

Gymnasiekorridorarnas djungel är väl orienterad och kryptogram som S.3.3 är sedan länge lösta. Skolcaféterian framkallar inte längre LP-skivor under armarna och bordet i den andra delen av matsalen är lika obligatoriskt som fredagsfikat på Wayne´s.
Pitebynight.se berättar om huruvida draget på Pentan var under den senaste helgen och förfesterna består enbart av en uppladdning innan utgången som alltid följer samma rituella ordning: öl, dans och fyllekäk.
Högen med universitetskataloger överstiger en meter och nu ska vi testa våra vingar. Vi ska lämna småstadens trygga famn, det fastklistrade ryktet och gångavståndet till närmsta kompis.
Nu ska vi lämna denna skithåla som inte bara är en småstad utan dess like, utan det är en småstad med världshistoriens fulaste dialekt. Faktumet att staden gränsar till Nordpolen är heller inte något vi ungdomar gärna skryter om.
Men vi kommer förmodligen att återvända. Hur var det nu igen... "det är hit man kommer när man kommer hem", eller?