Antiklimax
För några veckor sedan uppmärksammade jag ett obehagligt faktum: Mitt hår började likna något som hör hemma på The Playboy Mansion (too blonde to handle). Ingenting annat hos mig hörde hemma där, men håret gjorde verkligen det. Notera ordvalet "gjorde".
Idag tog jag tjuren vid hornen och besökte frisören. I tre timmar sörplade jag kaffe medan frisörskan kammade, klibbade, klippte och slet. En aning ovan min nya look lämnade jag salongen ganska nöjd. Tills jag mötte min spegelbild i dagsljus: Mitt hår är numera... Hudfärgat. Med fina ljusa slingor.
Jag borde ha gått tillbaka, det borde jag verkligen ha gjort. Men självklart - eftersom min hjärna numera platsar bredvid Hugh Hefner - shoppade jag istället.
Så nu sitter jag här, med dubbla uppsättningar av hudkrämer och läppglans, hudfärgat hår och knappt tusen kronor kvar på kontot.
Det är något som säger mig att detta inte har varit en bra dag. Dock har jag sällskap av syster, men trots att hon är lite magisk i sig äger hon tyvärr inte förmågan att spola tillbaka tiden.
Åh, vad jag längtar tillbaka till tiden då jag fick förfrågan vart fan mina silikontuttar var...
