a.a

Sniffar mig in på Pressbyrån. Det luktar så gott av alla bakverk att jag glömmer kortet i läsaren. Kortrörelsen är så inövad att det i princip är omöjligt, men jag var så fokuserad på att inte köpa en jävla lussebulle att jag kom av mig och svimmade mig ut ur affären. Tur för mig att jag tog några sekunders återhämtning utanför dörren, så att tjejen i kassan hann ikapp mig för att återlämna kortet. Fin tjej, det där.
 
Jag vill äta lussebullar men inte från Pressbyrån. För visst ser de ut som livets guld där de ligger så vackert upplagda. Men inuti gömmer sig en torr sanning med konserveringsöverdos och genmanipulerad saffran. Det är inte riktiga lussebullar, det är en lögn! En lögn för halva lönen. 
    Det är lukten, den där horribelt ljuvliga lukten. Den tar så mycket energi. Problemet förvärras när precis alla Pressbyråmonster (inte tjejen som lämnade tillbaka mitt kort, hon är inte som de andra) frågar "om man vill ha något sött till kaffet, kanske?". Monster.
    Jag gjorde upptäckten för en vecka sedan, då jag köpte kaffe två gånger med tjugo minuters mellanrum på samma affär. Båda gångerna frågade monstret om jag ville ha en bulle till mitt kaffe. Detta väckte någonting hos mig. I forskningssyfte har det blivit en kaffe varje dag på slumpmässigt valda Pressbyråer under den gågna veckan. Alla vill att jag ska ha en bulle. Varje gång. Pressbyrån har en kampanj, ingen tvekan om saken. Men till och med tjejen som sms:ade medan hon tog betalt frågade. Killen som löste korsord frågade. Mannen som hade ett öga på TV:n frågade. Ingen av monstrena glömde. Vad är det för övermäktigt stormonster som piskar dem? HUR blir de piskade; är personalen lika manipulerad som lussebullarna? Och det mest relevanta: Varför vill stormonstret så gärna att Sveriges befolkning ska ta del av bullarna?