Knife going in
Känner att det är dags att berätta lite om Noah-syndromet. Det är en sinnestillvaro som trycker bort alla endorfinbaserade känslor och kvar finns enbart en passiv desperation. Man vill ha något man inte kan få, inte ens kan jaga. Symptomerna är påtagliga, man förflyttar sig inte från fönstret och reagerar apatiskt på det mesta. Att man hittar pengar i en gammal jacka, vinner en auktion på Tradera eller gissar rätt under "Ordjakten" spelar ingen roll. Det finns bara en sak som kan bringa ljus till livet igen och det är Noah, som kommer i olika skepnader. För mig har han växlat mellan John i Johnossi, Edward Cullen och (den jobbigaste) Dylan McKay. Min första Noah var Eminem i "8 mile". Hima skojsigt nu i efterhand, då var det hemskt. Det går inte att bota detta, Noah är - logiskt nog - out of reach. Det gäller att ta långa promenader, dricka mycket vatten och vänta ut det.
Noah kan även komma i sin verkliga form, som Noah Calhoun i "The Notebook". För fem år sedan såg jag den. Har inte sett den sedan dess. Klarar inte ens av omslaget.
OBS! Jag är naturligtvis inte ensam om detta, Sassy är med mig.
