a.a

Sjunde april åker jag till England. Har redan börjat producera handsvett. När jag var i Turkiet träffade jag många människor från England, de var riktigt trevliga. De som kom från norra delen sade "båff" istället för "both" och "fonn" istället för "fun". Det var roligt.
En kväll fick jag syn på en grabb som jag tyckte verkade intressant. Han satt tyst i ett hörn tillsammans med ett glatt gäng. Med ett tequilafyllt självförtroende stegade jag mig fram och började prata med honom. Han kom från London (ding, ding, ding - jackpot!) och vi gick till ett annat bord för att slippa hans högljudda gäng. Ganska snabbt märkte jag att han var blyg så jag skötte årorna. Efter många utväxlade ord (eller förde jag en monolog?) kom jag på att jag inte visste hur gammal han var.

A: How old are you?
Cutieboy: How old are YOU?
A: I'm 18.
C: Ok...
A: How old are you?
C: I'm 14...

Många av er hade förmodligen gått därifrån ganska kvickt. Det hade jag också gjort. Men inte när jag var Turkiet-Alex, en helt annan person. Jag stannade. Många gånger har jag frågat mig varför, vad ville jag få ut av barnet? Att han kom från London är min enda logiska förklaring till mitt dåvarande hjärnstillestånd. I alla fall. Vi fortsätter, mot alla odds, att prata. Eller, JAG fortsatte prata. Han log och nickade mest. Helt plötsligt dyker en liten tjej fram och, våldsamt, knuffar mig: "What are you duuuin?!"
Jahapp, killen var inte bara 14, han var även upptagen. Hej, råkkbåttum.

Englandsvistelsen kommer förmodligen bjuda på galnare upplevelser - det kommer ju vara jag och Zara.