a.a

Jag minns tiden då jag skrev dikter, noveller och epiloger till diverse romaner. Mina litterära verk var naturligtvis av lägsta rang, men jag skrev dem i alla fall. Jag har slutat skriva. Min gömda mapp på skrivbordet samlar elektroniskt damm. Jag skapar inte längre mina egna ord och metaforer. Jag är en aning tagen av den delen av dadaismen. Eller kanske var...
Nu kämpar jag med att redigera formatmallar inom ännu ett djävulsverktyg från Adobe, och kan för allt i världen inte förstå hur jag hamnade här. Kanske är det en prestationsflykt? Att misslyckas med sina styrkor är ju, som ni alla vet, så mycket värre än att misslyckas med sina svagheter. Vad hände med att våga misslyckas?