Bergsbestigning
Blodprov är för mig vad ormar är för andra. Skrämmande, obehagligt och livsfarligt. Varje gång jag ska ta "ett litet stick" frågar jag om det kanske skulle gå för sig att ta i fingret istället. Det slutar alltid med tio plåster, ett på varje finger. Tror att mitt blodtömda ansikte hjälper mig i övertalningen.
I dag tog jag ett riktigt blodprov. Sju (!) jävla flaskor fylldes. Mascarafyllda tårar rann, deodoranten gav vika och i slutet började jag sluddra. Tydligen ett tecken på att jag var nära på att svimma, om jag ska tro på läkaren. Vilket jag gör.
Poängen: Jag klarade det. Två vita plåster senare (första försöket misslyckades... tortyr, indeed) och jag har aldrig varit så nöjd med mig själv förut. Inte ens när jag vann Småstjärnorna i Badhusparken år 2000.
