"Leif" och jag
Jag hatar att åka buss. Det är riskfyllt och smärtsamt. Men, i dag hade jag faktiskt riktigt trevligt! Jag väljer att använda mig av Pamela Andersons motto: "Ingenting är omöjligt".
Orsaken till min trivsamma resa var en man i runda glasögon, skinnväst och träningsskor. Vår förmodligen tillfälliga men ack så underbara relation började med att han erbjöd en del av sin tidning, som jag artigt tackade nej till; läser inte kvällstidningar, blir hjärndöd. I alla fall, vi började sedan att prata film. Han hade många åsikter inom ämnet eftersom han antigen studerade eller föreläste inom filmvetenskap (information gick förlorad på grund av hans relativt grötiga dialekt). Kort därefter började resans film och han visade sin uppskattning genom att vid flera tillfällen göra tummen upp eller peta i min vänstra sida med sin armbåge. En gång frågade han mig en djup fråga angående huruvida han som man ska kunna förstå hur kvinnor tänker. Konstig fråga, men det är bara så han är - lite lustig sådär.
Underbar relation. Synd att han klev av i Skellefteå.
