a.a

På våning fem bor det tre grabbar. De kom på vår inflyttningsfest och spelade Linda Bengtzing. Sedan dess har vi inte riktigt pratat med dem, men vi åker hiss med dem några gånger i veckan. Dessa stunder är alltid högst pinsamma, då vi aldrig pratar med varandra. Vi mumlar fram ett "hej" och sedan står vi där, intryckta i hissen, och kollar upp i taket. Ingen säger ett ord och resan uppåt har aldrig varit så lång som den är vid dessa tillfällen. Så fort vi kommer in i lägenheten börjar vi fnittra kopiöst. Vet inte varför, men jag tror det beror på att nervositeten släppt. Mycket märkligt detta, jag menar, hur svårt är det att slänga fram ett "Wzup?!".
    I alla fall, i dag flåsade jag mig in i tvättstugan (mycket tung tvättkorg) och möts av diskurtabel musik. Och visst stod han där, en utav Bengzing boys. Han ursäktade sig för att fortfarande vara kvar trots att det var min tid och jag mumlade något om att det var lugnt. Tror bestämt att jag sa något i stil med: "Eh... ingen fara, du vet, jättelugnt... kolugnt, haha!". OCH SEDAN RODNADE JAG! Va! Vad hände egentligen? Han var inte naken eller så, vilket hade varit ganska konstigt. Kanske till och med lite angenämnt. Men nej. Han vek tröjor i fina högar. Nästkommande scen är ännu värre: Jag ställde mig i ett utav rummets hörn och började... smeka min tvättkorg. "Lilla, lilla tvättkorgen, åååh, liiiilla tvättkorgen"-style, som om den var ledsen. Kom sedan på mig själv och sprang ut ur tvättstugan.
    Blir inga mer Bengtzingfester. Lika bra är väl det.