Femtioöringarnas folk
Även om jag hade haft råd hade jag inte fått hänga på TED-mässan, man måste nämligen få en inbjudan. Jag får se ett markant exkluderande internetklipp på en dator som jag köpt för att försöja TED-snackarnas idéer. De som däremot får hänga på TED får förmodligen datorjäveln hemskickad utan att ens be om den. De får förmodligen också ett litet kort med personliga hälsningar. Jag får ett kvitto. Det hela känns så jävla Daniel Westling. När han var sjuk ökade andelen donationsgivare. Nu är han frisk igen och då är tydligen siffrorna tillbaka till det normala. När han och hans flickvän, ni vet hon som föddes till att bli kronprinsessa, flyttar in i deras nya lägenhet (typ en hemtrevlig liten tvåa med diskmaskin) i Vasastan ska hela det närliggande området göras om. Den relativt tungt trafikerade vägen bredvid ska flyttas och ersättas av en park. Trafiken ska flyttas under jord i form av en tunnel så att han och hans tjej ska slippa oljudet av trafiken. Utan att de ens ber om det! Det är några kostymklädda nissar i ett kontor med antika möbler som fixar det hela. Vilket servicetänk de har, de där nissarna. Sådana där trevliga människor som hela tiden tänker på att behaga andra. Undra om jag ska ta mig en tripp till den där serviceenheten. Jag menar, de kan ju inte vara annat än trevliga där. De skulle säkert hälsa glatt och fråga om jag ville ha kaffe och sedan skulle de fråga vad jag ville ha hjälp med. För... jag är ju också människa.