Ms. Thatcher
Jag vill så gärna tro att jag är gjord av stålull. Eller kanske någonting ännu hårdare. En iron lady med skarpa armbågar och ett ekande tomt emotionellt konto. En karriärskvinna som dansar på andras tår och duschar i egen glans.
Men jag är så mjuk. "He's just not that into you" är kvällens film. Säger väl sitt. Mjukisbevis två:
Sitter på tunnelitunnelbanan (tuben!). Killen bredvid fräter sönder mina arma näshår med sin alkoholdränkta andedräkt. Han har sex öl i en påse vid hans fötter. Av hans andedräkt att döma är inte i behov av fler, men vem är jag att döma. Jag gillar också öl och minnesluckor.
Vi närmar oss en station och han reser sig. Går ut. Jag märker att han glömt sin (förmodligen livsviktiga) ölpåse. Här har jag sex öl till mitt förfogande. Killen är long gone. Jag reser mig. Tar påsen. Springer (!) ikapp killen och ger honom påsen. Han blir riktigt lycklig. Erbjuder mig en öl. Undertecknad tackar nej.
I snällträsket snackar vi inte stora summor. Av gott samvete får man ingenting annat än just gott samvete. Om karma finns kanske jag vinner på Triss någon dag. Men då måste jag ju köpa en jävla lott också. Det händer inte. Så jag förblir fattig, men snäll. På det sättet kan jag ju faktiskt skrapa ihop till några gratisöl då och då. Om jag tackar ja nästa gång vill säga.
