När livet plockar poäng
Det är något som händer på lördagar. Och jag vet precis när. Det där ögonblicket efter att man har vaknat och börjar förstå att man vaknat av sig själv och inte av en självmordsbidragande melodi. Då kommer lördagsruset. Eller -lugnet. Livet blir helt plötsligt lite mer high five och det märks så tydligt.
Jag är medveten om att jag är lika klyschig som tacos på en fredagkväll framför Idol men: Lokaltrafiken är psykologins happy hour. Mellan måndag och fredag är axlarna grannar med fotknölarna, huvudet vilar tryggt vid naveln och mungiporna häckar vid hakan. Och rakt fram, alltid rakt fram. Vi går genom osynliga tunnlar utan avstickare. Friskis och Svettis, ICA, banken och hämta barnen. Och det är bråttom! Åh, att pensionärerna inte lär sig att hålla sig ur vägen, slicka väggarna på tunnelbanestationerna eller att gå snabbare in i bussen. Vissa har faktiskt tider att passa! Vardagståget har inga pauser. Sedan snör vi in lite Svenska Hollywoodfruar och Efterlyst på det där. Inte konstigt att vi ser bittra ut.
I lördags hade jag en ingående diskussion med en äldre herre vid busshållplatsen. Han var extremt skäggig och hade en färgglad basker. Lite som en estetisk tomte. Vi snackade om religion och höstens löv. Bah sådär. Estettomten berättade att han många gånger blivit ignorerad av bussen eftersom han gick med en krycka och att det helt enkelt tog lång tid för honom att gå in i bussen. Men i lördags fick han åka med. I lördags åkte både jag, han och ett finklätt par buss. Just innan det finare klädda paret ska gå av vänder den lite finare klädda herren sig mot busschauffören och säger: "Jag och min fru får tacka så hemskt mycket för skjutsen."
