Här uppe på toppen sitter jag och dinglar med benen!
Ibland känns det verkligen rått och jävligt blåsigt, när det egentligen inte händer något speciellt. Det bara är så. Som när jag handlar på Dagsklippet, där jag och de som är födda 1903 handlar för att spara småkronor, och Klipparna tar för mycket betalt. Tjugi jävla spänn! Och jag orkar inte gå tillbaka, förmår mig inte. Tar min jävla balsamflaska och går därifrån. Eller, försöker. Jag gick först in i affären igen. Blev distraherad av folkströmmen av bingospelande permanentningar med PRO-pins och gick in i affären igen. Åh, jag vill också ha en PRO-pin! Jag vill att jobbångest och stress ska vara över för att jag ska få käka mazariner och dricka kaffe från märket BLÅ hela dagarna. Och handla billigt på Klippet. OCH ha lockigt hår.
Jag tog mig i alla fall ut ur affären för att sedan stöta på Amnesty: - Vet du vad som händer i Indonesien nu? - Ja, en ny lag har trätt kraft som bland annat tillåter, eller kanske kräver, stening vid äktenskapsbrott.
Han kollade på mig. Gick. Jag står kvar med min balsamflaska och inser att när inte ens Amnesty vill prata med mig, då kan jag lika gärna börja sälja mina tånaglar på Tradera.
