Lilla Flin
Vi har en hund. Det har vi haft i två år. Han är märkligt lik hyenan Flin i Lejonkungen. Finns knappt någon skillnad, förutom att min vovvi är ginger och inte gråhårig. Och han är ingen hyena. Enligt följande punkter är han tydligen inte en hund heller:
1. Han sover i mammas och pappas säng. Ofta på rygg. Mellan dem.
2. När vi släpper honom lös i skogen springer han alltid några meter framför oss. Då brukar mamma skrika på honom att "Ta vänster, Castor! Vi ska åt VÄÄÄNSTER, VÄÄÄÄNSTER!". Efter femtioelva högersvängar prickar han in en vänstersväng, varpå mamma hävdar att "han allt lär sig".
3. Han gillar att tugga på grejer och när han råkar få tag i ett Alfons Åberg-reflex biter han genast loss en bit från det. Då hör jag hur mamma "tar snacket" med honom: "Castor. Du kan inte bita på reflex, om du sväljer bitarna så kan de skära upp din magsäck, det vill du ju inte. Det är bara korkat!".
4. Han har en egen hatt som han sover med och bär omkring på hela dagarna, sådär snuttefiltsaktigt.
Och ja, jag älskar honom som om han kom från min egen livmoder.
