a.a

Okänt nummer ringer.

Okänd och trevlig kvinna: Hej, är det Alexandra Andersson?
A (lätt irriterad, lätt nyfiken): Ja...
O: Hej, detta var Maria (eller något annat namn) på Mix Megapols "Träffa den rätta".
A: Jaha?
O: Ja, jag har en kille här som är intresserad av att gå på date med dig. Ni har arbetat tillsammans i Stockholm och varit ute med jobbet några gånger, och då har ni pratat ganska mycket och haft rätt trevligt, enligt honom. Vet du vem jag pratar om?
A (svettig): V-v-vad? Nej? NEJ! Eller, vad? Vad är det här? He... hee... haa... hee...
O: Ja, alltså, det är en kille från din förra arbetsplats som är intresserad av att träffa dig igen. Om du tackar ja kommer han upp till Piteå för en date, men om du väljer att tacka nej får du 500 kronor enligt programmets regler. Hur känner du inför detta?
A (scenskräck, svett, rodnad): Llksjlkjsfgh...
O: Jag har honom på tråden, skulle du vilja prata med honom?
A: Eh, ja, jo, ja... ha... HAHA! Ja.
Kille: Hej, Alexandra! Det är Johan, Johan Fors.
A (Johan Fors?!): Ja... ha. Johan... Johan... JOHAN, jaha, hej! (har fortfarande ingen aning vem Johan är)
Kille: Kommer du ihåg mig?
A: Ja, gud, ja, är bara lite sjuk och virrig (lögn)
O: Nu är jag tillbaka igen. Så, Alexandra, vill du att Johan ska komma upp till Piteå eller vill du ha 500 kronor?
A: Alltså, nej. Johan kan ta pengarna, det känns inte helt rätt att tacka nej och få pengar för det. Det känns... elakt. HEHE! (Hatar snällträsket.)
O: Enligt programmets regler så är du den som får pengarna, så jag kommer att ringa upp dig om ungefär tio minuter för lite uppgifter.

Samtalet avslutas. Jag väntar. Min vän Tove ringer men eftersom att Mix Megapol (Mix Megapol, nationell radiokanal!) ska ringa mig trycker jag upptaget. Samma sekund som mitt finger nuddar knappen slår det mig. Jag är så jävla lurad.