Snusbagaren
Min pappa började snusa innan han blev myndig. Nu är han 46. Han är med andra ord en rutinerad snusare. Rutinerade snusare (och alla andra också, för den delen) vet att det kostar en massa pengar. Den totala summan han har lagt ned på snus är förmodligen högre än vad jag är värd. I pengar, inte i uppskattning. Pappa är väl medveten om att hans beroende är ekonomiskt svidande och som lösning på problemet har han testat olika snusmärken som är lite billigare än originalet ("General skare va"). Men pappa är fixerad vid märken och det gäller inte bara snus, utan även glass, bilar, fiskegrejer och hundar (raser, inte märken). Så, pappas öppna snussinne varade under en vecka och han fortsatte att klia sig i skägget. Därefter gjorde han kaffe, knäckte fingrarna, sträckte på nacken och gav sig ut på nätet. Här ska jagas snus!
Några dagar senare hittade han lösningen. Det kostar nästan ingenting, det kommer på posten och det bästa av allt - han får göra det själv. En gång i månaden får familjen Andersson en vit låda levererad som innehåller snusets basingredienser. Det enda man behöver är kokande vatten för att förvandla svart pulver till "svart guld". Första gången han bakade snus spred sig en övermäktig stank i hela huset, tack och lov bodde jag inte hemma vid tillfället. Det gjorde däremot min syster och hon förbannade dagen pappa tog sin första prilla. Pappa håller numera till i garaget, hans egna lilla bageri, där han även har en egen liten snusugn som han har köpt på Kupan. Snuset förvarar han i diskade glassförpackningar och i och med det har pappa kombinerat sina två stora passioner: glass och snus. Båda är givetvis kvalitetstestade. Bra grejer.
Pappas snusdosa.
