Har köpt nya, tighta byxor
När jag rakar mig under armarna, knepar med håret eller med omsorg väljer kläder gör jag det mestadels för min egen skull. Jag ogillar rent allmänt kroppshår (speciellt där håret riskerar att blandas med svett), har så pass trassligt skallhår att jag måste göra något åt det och gillar att klä på mig (är rätt snygg i kläder). Men det finns ytterligare en faktor som har en avgörande roll, den faktor som får mig att se till att precis alla armhår är eliminerade och att byxorna inte visar allt för mycket av julens Paradis-askar. Denna faktor utgörs inte av män. Den utgörs av kvinnor.
Jag har, och har nästan alltid haft, killkompisar och de är alla raka i sin interaktion. Det gäller även min pojkvän. Om jag har en snorkuse i vänstra borren är de inte sena att påpeka det. De, varken kompisar eller pojkvän, har aldrig någonsin påpekat min stubb under armarna. Och om de, mot all förmodan, skulle uppmärksamma det, skulle de på ett rakt och okomplicerat sätt kasta det i ansiktet på mig. Däremot har jag tjuvlyssnat på otaliga gruppsamtal mellan tjejer och det handlar väldigt ofta om utseendet hos en annan tjej, som absolut inte i är närvarande i gruppen. Det är ju så himla lätt att tycka till om de man delar kön med, eftersom att jämförelsen är så nära. "Asså, hallå, jag vill presentera någon: rakhyveln!", "Hon är ju jättesöt och så, men vad har hon gjort med håret?" och "Hennes figur är ju verkligen Beyoncé och då tycker jag inte att man ska ha lacktights, alltså, jag menar, det framhäver ju hennes kurvor på helt fel sätt".
Det kanske handlar om var jag väljer att tillbringa min tid men jag vill påpeka att jag inte har hängt utanför Kissies flickrum eller på gymmet i Saltsjöbaden. Jag har fikat på Nodo i Piteå, slöat i Lindellhallen vid Umeå Universitet och pluggat i Karin Boye-biblioteket här i Uppsala. Dessa ställen har inte på något sätt varit skonade från den grymma publik som vi (ja, vi) faktiskt är.
Är jag själv en sådan hård kritiker att jag tar för givet att alla andra också är det? Eller har mina öron lyckats fånga minoritetens åsikter? Speglar min uppfattning det jag egentligen tycker om mig själv och därav tror att alla andra tycker likadant? Bryr jag mig för mycket? Skulle jag vara lyckligare om jag inte brydde mig? Finns det någon som helt dunderärligt inte bryr sig alls? Eller är vi tjejer helt enkelt våra egna hårdaste kritiker?
