Svampism
Det finns ett drag hos mig jag har väldigt svårt att kontrollera. Det är min egenskap som svamp. Jag vill, efter senaste meningen, klargöra att det inte handlar om låga respektive höga PH-värden i mitt underliv, utan det är kort och gott den bästa metafor jag kan bidra med. Svampen är i detta fall min förmåga eller brist, beroende på kontext, att ofrivilligt härma människor i min omgivning.
Jag blev inte varse om svampen förrän jag började i en klass med människor med olika dialekter. Under första veckan frågade en klasskamrat från Vasa vad jag skulle göra i helgen. Jag svarar att jag inte vet. Med en finlandssvensk dialekt. Vi båda blev mäkta förvånade och efter det pratade vi aldrig igen. Jag har på känn att hon fann min "humor" aningen knepig, om inte förolämpande. Men sanningen är så mycket värre än knepig humor.
Det rör sig inte bara om min okontrollerbara mun, utan även mitt ansikte. Under diskussioner eller seminarium tenderar jag att apa talarens ansiktsuttryck till punkt och pricka.
Svampism går att likna vid vissa drag hos en boggart, ingen vet dess riktiga utseende. Det är jobbigt just nu, när klassen består av många åsikter som framförs av olika dialekter. En klass med många personligheter. Och en boggart.
