Morgonknarkare
När man på grund av efterföljande dåligt samvete aldrig hoppar ut ur rutinernas ramar kan livet bli inrutat och tråkigt. Viktigt att komma ihåg är att det enbart rör de tråkiga måste-rutinerna. Men motsatsen existerar och visst är det roligt att de fina, livskvalitativa rutinerna varierar kraftigt från person till person. Min mamma, exempelvis, älskar att dricka litervis med bubbelvatten samtidigt som hon löser korsord med hjälp av ett gigantiskt lexikon. Medan hon låter pennan hoppa runt bland rutorna och fingrarna löpa längs lexikonsidorna, tar hon sekundärt del av diverse populära vardagsserier på TV:n. Pappas hjärterutiner finns även att finna under dessa stunder, men han låter serierna vara primära samtidigt som han äter SIA-glass, favoriten just nu är med wienernougat.
Min egen underbart älskade rutin inträffar under morgonen. Jag kliver oftast upp flera timmar innan jag måste börja vara duktig, enbart för att hinna njuta. Det finns ingenting hos mig som skriker morgonmänniska, snarare tvärtom. Men det är ju under morgonen som radioprogrammen är som bäst och tidningen som färskast. Därför kliver jag upp tidigt för att hata den första halvtimmen och älska de två efterföljande.
Jag tvingas upp av enorm kissnödighet men måste, måste, måste fixa kaffet först. Då blir det klart snabbare, utan att jag behöver vänta på det. Ibland kissar jag nästan på mig och måste stå och hoppa medan jag räknar högt hur många mått som slinker ned i kokaren. Det har utvecklats till en liten dans, där jag hoppar för varje siffra. Nytta med nöje!
Sedan sminkar jag mig sakta tillsammans med P3 eller P1 (beror helt på humör och om att Hanna Hellquist är sjuk, vilket jag tycker att hon är oftare än de andra två programledarna. Why, oh, why?!). Sedan kammar jag håret, konstaterar att jag måste klippa mig, bestämmer mig för att inte göra det förrän mamma tvingar mig och hotar med att betala för hela kalaset. Och sedan. Sedan dricker jag kaffe och läser DN. Länge. Jag viker tidningen åt alla möjliga håll och tidningslukten fyller mig med välbehag. Om det är en riktigt bra morgon brukar jag trycka tidningen mot näsan och långsamt dra in den ljuva doften. Flera gånger.
Tiden rusar förbi och jag måste iväg, trots att radion fortsätter sin fina lunk och kaffet inte är uppsurplat. Men jag vet ju, trots att dagen snart ska börja och min fina rutin är över, att det är morgon imorgon också.
