Hjärnsmek
Lite då och då kastar jag förslaget om Betapet till Daniel. Innan jag ens har hunnit ställa frågan har jag ångrat mig men den minimala chansen att jag någon gång mot all förmodan vinner, är så lockande att jag inte kan lägga band på mig själv. Så sitter vi där, vid varsin dator och har kommit överens om vilket rum vi ska mötas i.
Igår fick #Tvättbjörnen husera och jag kliver in med en gnutta hopp. Känns som att jag har lärt mig massor under senaste tiden, exempelvis ordet "hoppeligen". Fult, men det är ett ord, Peter Englund använder det. Men redan efter första brickläggningarna ligger jag under och avståndet ökar i stadig takt. Daniel slänger ut ord som "kader" och jag kämpar på med "du" och "ni". Fick in ett "om" också, och "o" ger två poäng. Men då kommer Daniel med ett "y" och jag känner hur självförtroendet tar ledigt.
Det slutar precis som det började, att jag ångrar mig. Förbannar min hjärna och låter tårarna, som så ivrigt har knackat på, komma in. Öppnar en svår bok och om det finns ett ord som jag inte förstår (det gör det alltid, bokjävel) så gråter jag ännu mer.
Men jag vet nu att de svidande förlusterna inte beror på min hjärna (lilla geggklumpen, så fin) eller Daniels ofattbara ordkompetens. Det är det där jävla spelets fel, som alltid ger Daniel mest vokaler medan jag får jobba med fyra stycken "r".
