a.a

När solen äter vinterhimlen en lördagsförmiddag är gågatan utanför vardagsrumsfönstret lika befolkad som när IKEA har årlig rea och korvbjudning. Knastrande Peak-jackor, gåstavar, barnvagnar och hålla-i-handen-par. De täpper igen trottoaren och jag måste parera hela vägen upp till ICA. I butiken befinner sig två människor, jag och det surmulna biträdet. Titta, titta vad solen skiner, och fy, fy för att jobba en sådan här dag. Jag vill också ut därifrån men inte för att sluka solen. Jag vill hem. Jag vill ha bullar. Jag vill se på film.
    Detta väder har alltid lockat fram barnet i mig. Barnet som älskar bullar och film och som hatar soliga vinterdagar. Dessa dagar som påminde mig mer än någonsin om den underordnade positionen jag erhöll i och med att jag var ett barn. Ett barn som måste ta på sig längdåkningsskidorna och dö i skogsspåret. För när solen skiner under vinterdagar måste barn åka skidor. Och de måste leka. De måste göra grottor och pulkbackar, lyktor och gubbar. Det är som ett vykort. Ett bevis för att man har det så himla fint, med vackert väder och lyckligt lekande barn.
    Men min vante var blöt, mina fötter var kalla och jag var hungrig. Men istället för skonas från de skräckinjagande vykortsaktiviteterna fick jag ett andra par vantar, tjocksockar och ett äpple.

I myndighetsålder har jag upptäckt att jag föredrar regn istället för vintersol. Freud ejakulerar där han ligger tryggt i sin grav, utan att behöva gå en jävla promenad i det vackra vintervädret.