Pippi utan kappsäck
Några trästockar, tre bildäck hängandes i tjocka kedjor och en massa sand utgjorde min favoritplats som barn. Däcken hade mjuknat med åren vilket gjorde det ypperligt lätt att trycka rumpan djupt ned i däckhålet. Där svingade jag mig fram och tillbaka med en hiskelig fart, dag ut och dag in. Alltid högt sjungandes. Mitt minne har bleknat något men jag har starkt för mig att ledmotivet till Pippi var mäkta populärt. De melodiösa orden flödade i takt med gungandet och mer behövdes inte. Valet var så himla lätt. Klart att jag skulle bli popstjärna. Det var ju så otroligt kul att sjunga och visst lät det bra, det lät hur bra som helst!
Några år senare drar jag till mammas förtvivlan, matssalsstolarna till det stora vardagsrumsfönstret för att presentera dagens nyheter. Med en pappersbunt strategiskt placerad i knäet läser jag med skicklighet upp de mest häpnadsväckande händelserna som inträffat och jag är så duktig. Alla ord faller behagligt på plats och jag kollar med jämna mellanrum upp mot min spegelbild som reflekteras av kvällens mörker i det stora fönstret. Håret är prydligt kammat och jag håller ryggen sträckt. Efter nyhetsuppläsningen springer jag till nedervåningen för att skriva ut veckans nummer av Hänt nu!, min egna ungdomstidning där Peter Jöback allt som oftast var gestaltad i långa reportage. Jöback var vid tidpunkten väldigt uppmärksammad genom Kristina från Duvemåla och jag älskade låtarna som varje helg medverkade i Svensktoppen.
Jag var journalist, med både fast jobb som programledare och egen tidning. Ingenting kunde stoppa mig från det stora fönstret eller utskrivandet av Hänt nu!
Men någonting hände. Helt plöstligt ska man naken för att sjunga trallvänliga låtar och för att vara journalist måste man sticka upp mikrofoner i ledsna människors ansikten och fråga hur de mår efter att ha tappat hela sin familj i tsunamin. Mina barndomsdrömmar är nakna och elaka och för att lyckas med dem måste jag VARA NÅGON. Jag måste ha DET.
Så jag sitter och säljer telefonabonnemang via telefon och får höra att jag är samhällets avkomma minst två gånger per dag, för en femtiolapp i timmen, enbart för att få resa bort. Bort från verklighetens lågkonjuktur som tvingar mig att sälja saker per telefon, och jag gillar inte ens att prata i telefon. Jag förstår inte säljmanuset. Jag kan ingenting om telefoner eller abonnemang. Jag vet inte ens vad lågkonjuktur betyder. Det enda jag vet är att verligheten är så långt bort från gungorna och vardagsrummet. Pippi-låtarna har tystnat och Hänt nu har tappat sitt presstöd.
Gungorna finns dock kvar på Klubbgärdets dagis och även om tonerna i skrivaren är slut så fungerar den fortfarande, och om det är något jag har lärt av mitt femåriga jag, så är det att drömma. Om drömmarna inte slår in kan jag åtminstone bli konsult.
