Hälsning från tältet.
Daniel skriver C-uppsats och jag tentapluggar. Utan någon djupare analys kan man ganska fort förstå att besökare är strängt förbjudna. Det finns två skäl: vi pluggar och lägenheten luktar skit från all skit som vi har skitit i att städa bort. På något sätt gillar jag det tält vi krypit in i, där omvärlden inte kan göra sig påmind. Här råder total anarki, ångest och mys. Vi läser, läser, läser och under pauserna tycker vi litet synd om oss själva så vi glömmer bort allt som heter träning, hälsosam kost och sunt förnuft. Detta är, enligt mig, studenternas tältliv.
Du behöver: anorektiskt bankkonto, jättemycket att göra i skolan, dåligt samvete för utebliven träning och supermegajävlasmutig lägenhet. Gör såhär: Gå till affären och impulsköp varor till enastående middag och dessert. Det dåliga samvetet, den otränade kroppen och det skrikande konton äter du upp med hjälp av dina nyligen inhandlade varor.
Ikväll serveras saffransdoftande räk- och laxsoppa med foccacia samt äppelstrudel hemma hos oss. Vi förskjuter plugget till nattens timmar och slänger vågen. Hurra!
Soft kitty, warm kitty, little ball of fur.
Hej. Jag mår jättebra. Har hittat tre nya finnar. Dessa är belägna på mitt högra ögonlock. Detta gör mig lite förvirrad och en smula oroad, men vad gör det om hundra år när allting kommer kring. Jag väljer att istället presentera min nya upptäckt: Jag är tillsammans med Sheldon Cooper. Bevis följer nedan.
1) Han förstår sig inte på ironi eller sarkasm, inte ens litet grand. Av de hundratals exempel jag skulle kunna framföra kommer jag dessvärre ihåg enbart ett, som utspelade sig för några veckor sedan. Undertecknad var irriterad på pojkvän, som heter Daniel men som härefter kommer att gå under namnet Shelly. Irritationen grundade sig i att Shelly använde(r) mitt konto på Spotify i och med att det är ett Premium-konto, som jag betalar. Ibland blir jag, den betalande kunden, utslängd från mitt konto för att Shelly, den obetalande kunden, loggar in på min betalade användare för att avnjuta en musikstund utan reklamavbrott. Detta gör mig givetvis irriterad, speciellt under joggingturer (&%#!) och framförde detta. Då påpekar Shelly att jag använder ett av hans konton (kommer inte nämna vilket, är rädd för Big brother) varpå jag inser min förlust och säger, med ett stort och skamset flin "Jaha, men då byter jag lösenord, mohahaha!". Tonen var högst ironisk. Klart jag inte skulle byta lösenord, vi använde ömsesidigt varandras konton, och jag vill ju såklart inte gå miste om chansen om tillgången till hans. Vem som helst kan förstå denna ömsesidighetsprincip och det var just därför jag använde mig av den ironiskt klingade ton.
Efter några dagar försöker jag att logga in på hans konto. "Invalid password". Hans respons? "Men du vet ju att du inte får vara ironisk". Förbannat, Shelly.
2) Människan är onaturligt smart. Inte för att sätta min pojkvän tillika sambo på en piedestal, men det går inte att frångå, han är litet av ett geni. När alla andra barn (läs: jag) lekte Emil, läste han om Galapalosöarna (huh?) och kräldjur. Han kan grekiska och latinska för- och efterled. Hans allmänbildning spöar skiten ur Vem vet mest? och han läste Koranen "för skojs skull" under sin mönstring. När jag, två år efter honom, läste filosofi på gymnasiet talade skolans enda filosofilärare fortfarande om underbarnet Daniel.
3) När han i skrivande stund är sjuk vill han bli omhändertagen och för några minuter sedan, då jag började författa denna text, efterfrågade han en liten sång, för att göra sjukdomen litet lindrigare.
Finns bara en sak att göra: Hoppas på ett Nobelpris.
PS. Ni som inte följer The Big Bang Theory förstår förmodligen inte ett dugg av detta inlägg. Ni bör för övrigt se den nu, som en liten julklapp till er själva.
Fanhelvetesjävlaskit.
Än en gång befinner jag mig i en fanhelvetesjävlaskit-period. Under dessa dagar, som brukar sträcka sig under högst en vecka, ser jag människor utanför fönstret som klivit upp innan radiokanalernas morgonprogram, joggat, duschat, ätit proteinrik frukost, gjort sig i ordning, gått till skolan eller jobbet, ätit en sallad till lunch, gått till gymmet, ätit en kalorisnål soppa till middag och sedan läst några kapitel i en DN-recenserad bok för att sedan somna. Egentligen har jag ju ingen aning om hur dessa människor lever sina liv (no stupid I are) men under mina fanhelvetesjävlaskit-perioder är alla människor runt omkring mig så som jag vill vara, de är mina motsvarigheter. De lever efter den plan jag format för min vardag, men som jag inte har karaktär nog att efterleva. Alla andra har självkontroll medan jag äter upp mitt pepparkakshus (fanhelvetesjävlaskit).
Den i övrigt ganska betydelselösa filmen The Proposal beskriver detta på ett oväntat bra sätt. I denna film finns en scen då tjejens (Sandra Bullock) liv ställs i ett jämförande med motspelarens, Ryan Reynolds. När han vaknar har hon redan tränat i en timma. Hon äter någonting hälsosamt medan han struntar i frukosten för att sedan äta en pizza eller liknande. Hon har duschat, han är orakad. Jag vill så oerhört gärna vara Sandra, men jag är Ryan, förutom en ynka detalj: Han verkar relativt obrydd angående när han vaknar eller vad han äter, medan jag får ett sådant äckligt, övermäktigt dåligt samvete.
Efter dessa perioder har jag gått upp i vikt, fått finnar, har ett berg av oläst kurslitteratur och när jag ser mig själv i spegeln har jag helt plötsligt förståelse för de människor som skär sig. De hatar sig själva så pass mycket att de vill göra illa sig. Och jag som annars, under Hello, world, here I am-perioder, är min egen bästa vän, som tycker att jag är rätt snygg trots fett kring magen och lår som går ihop (om jag inte spänner dem). Jag, som får högsta betyg på tentor och som har en massa underbara vänner och världens bästa, snyggaste och smartaste pojkvän, ser mig själv i spegeln och tänker: Helvetes, jävla, skit. Vaknar efter tolv, har inte tränat ett skit på hela veckan, har struntat i skolan, har inte följt dina kostplaner utan ätit upp pepparkakshuset. Jag är värdelös.
Jag har ingen annan än mig själv att skylla. Det är ju bara att ta sig i kragen och försöka undvika dessa perioder. Felet är att jag ser det som redan förstört. Jag är ett hopplöst fall. Varför jag så desperat vill ha självkontroll och vara den där duktiga, smala och snygga tjejen, ja, det är Sandra Bullocks fel. Hon kan ta sin jävla karaktär i The Proposal och äta upp den. Får se vem som blir fet då, ha!
Nu ska jag ut och jogga i en minut för att sedan gråta i 59 för att jag bara orkade i en minut. "Den bästa träningen är den som blir av, kvitter, kvitter!". Håll käften.
