a.a

05:45 klev jag upp, borstade tänderna medan jag frigjorde gårdagskvällens två stora tekoppar, tog på mig de varmaste kläderna jag äger och tryckte ned håret i en mössa. Konstaterade att man ser ut som en dinosaurie när man har en toffs under mössan och begav mig ut på promenad. 
    Morgonpromenaderna, de ger mig en känsla jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Å ena sidan mår jag fysiskt ruttet, då jag är hungrig som ett fanskap och suktar efter kaffe. Å andra sidan sköljer en viss duktighetsbekräftelse över mig. Jag menar, Morgonpasset i P3 har inte ens börjat, istället lyssnar jag på någon sammanfattning av gårdagens Christer. Jag är alltså ute och motionerar innan morgonprogrammen. Vilken jävla karaktär, tänker jag, och njuter av att bussen som sveper förbi är folktom.

Men då händer det något. När jag når Luthagsesplanaden dyker det helt plötsligt upp en ström av människor. Cyklister och motionärer med stora ryggsäckar. De har ett raskt tempo och kontrollerar frekvent armbandsuret. De måste vara på sin väg mot deras jobb. Återstoden av promenaden brottas jag med frågan vad dessa människor jobbar med. När jag slutligen når stadskärnan slår det mig - de är pendlare. Åh, herregud, pendlare. Inga andra människor gör mig så imponerad som dem. Klockan 06:00 är de i sina kostymer, har en fullpackad väska på ryggen och väntar på tåget som mest troligt tar dem till huvudstaden. Väl där måste de ta sig till jobbet, för att sedan inte komma hem förrän sen eftermiddag. Vilka inre styrkor dessa människor besitter! Har de hunnit duscha, föna håret, sminka sig, ätit frukost? Har de med gårdagens middag i en funktionell matlåda? Går de på gym efter jobbet? Vad jobbar de med?
 
När jag kommer hem tänder jag ljus, äter frukost, läser tidningen och dricker kaffe i två timmar. Helt plötsligt är jag inte så jävla duktig längre. Jag har det himla bekvämt här hemma i den varma och trygga miljön. Behöver inte ha på mig stel kostym eller vara flitig på något jobb. Vilken tråkig insyn, att inte vara så duktig längre. Kanske är jag rent av sinnesrubbad? Den här tiden, på en ledig dag? Ska jag inte passa på att sova nu, jag kanske också kommer bli pendlare? 

Men då ringer Daniels väcklarklocka. I tre minuter. Han sover som en stock. Jag sitter alltså med tända ljus och lyssnar på en väckarsignal. Vilken jävla karaktär.