a.a

Jag känner mig en aning fängslad. Mer än (nästan) allt vill jag ut i solen, men jag är fast. Fast vid min ständigt trogivne vän El Ordenador. Eller datorn, om du vill. Men, för en gång skull ska jag inte klaga. Det är färdigklagat nu. Någon gång måste jag väl ge upp min självömkan.
Däremot ska jag vända på steken. Jag är glad över det fina vädret, trots att jag inte kan uppleva det till fullo. Om sommaren blir en regnig katastrof kan vi ju alltid minnas tillbaka på den här underbara perioden bestående av sol.
Jag måste även tillägna att jag är nöjd med dagen, eftersom jag var ute och spelade fotboll hela morgonen. Det hade kunnat vara värre. Jag hade faktiskt kunnat vara tvingad att spela mot fotbollsgym-laget. Men jag gled undan med galans och under de matcherna satt jag istället i gräset och kände hur mina ben drog åt sig alla UV-strålar som bara gick.

Varje dag läser jag olika bloggar från Piteå, för att snappa upp de färskaste och smaskigaste nyheterna (snälla, snälla, snälla - ignorera inte ironin). Men, i dag var det något speciellt med mitt snokande. Jag märkte nämligen en stor skillnad mellan mitt eget skrivande och andras. Alla andra (självklart inte alla, men majoriteten) beskriver olika händelser som inträffat i deras liv, hur roligt det var, hur mycket de ser fram emot det osv, you get it. Jag skriver ALDRIG om sådant. Jag skriver om TV, goddamnit.
Jag borde byta mönster, det är viktigt för mitt rykte. Det räcker med att Anna säger att jag har världens tråkigaste liv. Eftersom jag skymtar min egen undergång i form av plugg ÄR jag nog världens tråkigaste. Men det är bara för i veckan, promise. Snart kommer jag vara rolig. Hur man nu defenierar 'rolig'....

Söndag, öh, förmiddag (?). Vaknade av en huvudvärk som skulle kunna kallas migrän, men eftersom jag är väl medveten om att jag aldrig har migrän beslöt jag mig för att kalla fenomenet för bakis. Som ett fint litet plus hade jag dessutom ett sandpapper i halsen. Jag kommer snart bli förkyld, jag känner igen tecknet. Men som tur är finns Strepsils och grönt te, som faktiskt hjälper. 
De första vakna timmarna ägnade jag mig åt att läsa. I fleeera timmar. Inte för att jag inte gillar att läsa - jag älskar att läsa - men inte när man känner sig tvingad. Har nämligen en muntlig redovisning på engelska om min bok, och jag ligger en aning efter. "A little love song" heter i alla fall boken, och den hade nog varit mycket bättre om jag inte kände piskan efter mig. 
Fast trots att jag förklarade för mamma att läsningen var skoljobb, var jag ändå tvungen att städa. Hela mitt rum. Typ, en årsstädning. Jag borde städa oftare, det är riktigt äckligt i mitt rum. Men nu är det i alla fall gjort. Till hälften.
Just nu unnar jag mig en stunds vila med The Killers.

Det känns mycket bättre nu.

Jag känner mig rastlös. Det borde jag verkligen inte göra, eftersom jag har miljoner saker att göra. Jag är en sån pass upptagen person. Afk for life, typ. Men, trots min stora importens i världen, så är jag rastlös. Egentligen borde jag väl ta mig ut, jag menar - solen skiner fortfarande och jag har sovmorgon imorgon.
Okej, det utklassade argumenten för att inte fara ut. Nu far jag ut, osminkad och förjävlig. Men det är bara jag som drabbas av det, och... det kan jag leva med.

Eftermiddagssol i all sin ära, men inte i dag. Just i dag är dagen då jag försöker plöja igenom fyra (!) medeltjocka böcker om den ryska tsaren, och jag gillar inte faktum att solen skiner och jag tillbringar min kväll inomhus. Iklädd pyjamas, utan smink. Bara jag och de uråldriga böckerna. Hallelujah.

Den här kvällen hade faktiskt passat utmärkt för en promenad, eller till och med (watch out!) en joggingtur. Men istället stannar jag inne. Fet, med nyvunnen kunskap. Men hey, hellre fet än puckad och pinnig.
 

Egentligen hade jag väl kunnat starta en ny blogg, eftersom den här innehåller en massa strunt från förr. Det var ju, trots allt, väldigt lång tid sedan jag senast skrev någonting här. Istället är jag en aning mer aktiv på www.veckorevyn.com. Mer fördelar, mer läsare.
Men det är fint med en blogg som nästan ingen läser. Det är helt okej för mig. Då kan jag skriva lite vad jag vill.
Fast, det har jag inte tid med nu. Nu är jag bara uppdaterad. Det känns faktiskt, trots omständigheterna, bra.
Kanske jag blir mer aktiv här, eftersom denna blogg saknar rosa bakgrund (?) We'll see.
Nu: Boden. Jippiesomfan.