a.a

Med bootcutjeans, hoodtröja och alldeles för mycket mascara beger vi oss mot helgens höjdpunkt: den gigantiska folksamlingen utanför Sunes. Det krävs inte hög IQ för att förstå att man inte ber föräldrarna om skjuts till denna hop av illegal alkohol- och tobaksnyttjande. Eftersom den ringa åldern på fjorton är mopedtiden fortfarande framför oss och därmed går vi in till centrum, möjligtvis cyklar. Om vi cyklar ställer vi självfallet cyklarna en bit bort; att anlända med en gul mountainbike kan ge ryktet en ordentlig skjuts ned till botten. Den nervkittlande fjädern i magen börjar arbeta redan vid Stadshotellet, för att snart (om enbart tio minuter!) kommer vi kanske få bevittna ett bråk, eller i bästa fall kanske vi kommer att träffa någon söt kille som lägger ögonen på oss. Själva entrén är dessutom jobbigast eftersom vi inte vet vilka som kommer att befinna sig där, tänk om vi inte känner någon! Nödlösningen är i för sig väldigt enkel, det är bara att sätta sig ned vid ett bord inne i restaurangen och låtsas att vi ska äta, att det är vårt huvudsakliga syfte med vistelsen vid ungdomshaket. Att äta något, å andra sidan, skulle aldrig falla oss in. En stripstallrik på sin höjd. Men det kostar ju pengar och veckopengen räcker inte långt, högst till en Lindexparfym eller en färgglad ögonskugga.

*

Som sjuttonåringar har vi en enorm längtan till Pentryt-18-plus-kön, som är fylld av skrattande människor som står med legitimationen i högsta hugg. Kön är symbolen för det härliga livet, som är fyllt av självständighet och allt som myndighetsförklaringen kan erbjuda. Hur det egentligen ser ut innanför nattklubbens portar har vi ingen aning om, men om skratten är så hjärtliga redan i kön kan landet Innanför Portarna inte vara annat än magiskt och erbjuda en natt man sent kommer att glömma.
Kyrkparkeringen mittemot erhåller en utmärkt vy över det glada sällskapet, samtidigt som vi kan låtsas att vi faktiskt befinner oss på parkeringen för att träffa någon, och bara snegla lite diskret mot artonåringarna och deras White Russians.
Vi har fortfarande femton minuter kvar innan Hemmakväll stänger, och därmed tio minuter kvar i sällskap av den bitterljuva längtan om en myndighetsförklaring och en paraplyförsedd drink.

Gymnasiekorridorarnas djungel är väl orienterad och kryptogram som S.3.3 är sedan länge lösta. Skolcaféterian framkallar inte längre LP-skivor under armarna och bordet i den andra delen av matsalen är lika obligatoriskt som fredagsfikat på Wayne´s.
Pitebynight.se berättar om huruvida draget på Pentan var under den senaste helgen och förfesterna består enbart av en uppladdning innan utgången som alltid följer samma rituella ordning: öl, dans och fyllekäk.
Högen med universitetskataloger överstiger en meter och nu ska vi testa våra vingar. Vi ska lämna småstadens trygga famn, det fastklistrade ryktet och gångavståndet till närmsta kompis.
Nu ska vi lämna denna skithåla som inte bara är en småstad utan dess like, utan det är en småstad med världshistoriens fulaste dialekt. Faktumet att staden gränsar till Nordpolen är heller inte något vi ungdomar gärna skryter om.
Men vi kommer förmodligen att återvända. Hur var det nu igen... "det är hit man kommer när man kommer hem", eller?

Framgångsrika ungdomar är något jag verkligen hejar för. Överallt träffar man på framgångsrika människor med en låg ålder och självklart tänds en avundsjuka inom mig, men den är liten. Glädjen över att unga människor får ta plats är däremot större. Men sedan händer detta mig:
"Sedan gick jag på ett café och drack lite kaffe med mina vänner, eeeh, ah. De va kul, riktigt trevligt. Nu äre då freeeedag och eeh, ah. Det är mysigt. På svenskalektionen såg vi Troja och ja. Jag gillar verkligen sånt där. Nu äre ju lov också och eeeh, ah. De är skönt. Det blir lite fest hos mig imorgon ska bara fixa någon som ska gå på Systemet och eeeh, ah. De blir mysigt."
Filmen som är på youtube utklassar "Pippifittan" i meningslöshet och jag kan för allt i världen inte förstå vad det är jag ser. Syster är lite mer uppdaterad och berättar för mig att detta är den omtalade BlondinBella. Tjejen som är - ja, vad är hon? - 17 år och har en utav Sveriges mest kända bloggar. Om jag inte misstar mig är hennes blogg även hennes företag och här kommer det värsta: hon tjänar pengar på den.
Hur bra som helst att människor tjänar pengar på sina bloggar och texter, men seriöst? Bloggen består av:
1. "Idag åt vi glass och såg på Melodifestivalen, jag hatar Linda Bengtzing!"
2. "Åh suck, jag som skulle sluta med kolhydrater"
och slutlligen
3. "Den här klänningen är såååå fin!"
Tjejen har, liksom några andra, dessutom börjar med att videoblogga. I videorna får vi tittare se en tjej som pillar sig i håret hela tiden och som pratar om sin dag och dess händelser. Sååå intressant.
Hur fan kan tjejen tjäna pengar på det där?! Hon är dessutom känd; "nu ska jag googla mig själv, det var längesedan sist."

Det värsta med det hela är inte att jag faktiskt läst hennes blogg och sett hennes videor (ett steg närmare självmord) utan nej. Det värsta är att jag, i och med detta inlägg, gör gratisreklam för henne för att en sak är säker:
direkt efter Du har läst detta kommer Du att besöka hennes blogg. Varsågod, BlondinBella, din besökarstatistik ökade helt plötsligt med cirka fyra personer.