a.a

Ganska jättebra, typ, sådär, duvet.

Detta prioriterades framför Carnivale här i hushållet.

Jag har varit kissnödig sen prick 17.00. Internet är jättefarligt.

Känner att det är dags att berätta lite om Noah-syndromet. Det är en sinnestillvaro som trycker bort alla endorfinbaserade känslor och kvar finns enbart en passiv desperation. Man vill ha något man inte kan få, inte ens kan jaga. Symptomerna är påtagliga, man förflyttar sig inte från fönstret och reagerar apatiskt på det mesta. Att man hittar pengar i en gammal jacka, vinner en auktion på Tradera eller gissar rätt under "Ordjakten" spelar ingen roll. Det finns bara en sak som kan bringa ljus till livet igen och det är Noah, som kommer i olika skepnader. För mig har han växlat mellan John i Johnossi, Edward Cullen och (den jobbigaste) Dylan McKay. Min första Noah var Eminem i "8 mile". Hima skojsigt nu i efterhand, då var det hemskt. Det går inte att bota detta, Noah är - logiskt nog - out of reach. Det gäller att ta långa promenader, dricka mycket vatten och vänta ut det. 
    Noah kan även komma i sin verkliga form, som Noah Calhoun i "The Notebook". För fem år sedan såg jag den. Har inte sett den sedan dess. Klarar inte ens av omslaget.

OBS! Jag är naturligtvis inte ensam om detta, Sassy är med mig.

Tequila, Chuck Bass och detta väntar på mig i England *pirripirr*. Klipp som detta får mig att inse att jag kommer behöva se på mitt liv som f. E och e. E; före England och efter England.

Min socklåda:

Vänster - sockar utan partner
Höger - finsockar
Bak - tjocksockar
Fram - vardagssockar
Mitten - småsockar

Det handlar om organisation. Allt ska vara på sin plats. Ibland har jag svårt att sova eftersom jag inte vet vart ett visst omslag till en bok har gömt sig (tappar aldrig bort någonting, det bor en Krake i lägenheten). Jag tror att det är denna personlighetsvinkel som fick mig att dra en lättnads suck över att Gynning återvänt till Sverige. Allt är på sin plats.


PS. Har alltid identifierat mig med Sten Frisk.

När man redan vid det första medvetna andetaget känner olusten av att leva, då nalkas ingen bra dag. Jag har undvikit hastiga rörelser, tankar på alkohol och reprisen av Melodifestivalen. Men då drabbades jag av den mest skoningslösa tortyren av dem alla; min egen spegelbild.

Någon har skickat mig en hälsning i kärlekens tecken på Fb (ansiktsboken). Vi snackar Alla hjärtans dag. Smörja i det alla flottigaste laget. Vad ska denna hälsning ge mig? En tröst för att jag är singel? Jag vaknar varje dag och tackar mig själv för att jag inte är i ett förhållande, så där faller det. Ska jag känna lycka över att någon tänker på mig? Det vet jag att människor gör ändå; mamma ringer mig varje dag, JK ringer mig en gång i timmen. Hjärtformade ballonger, röda klubbor, tända ljus, en brasa, vackra ord till suktande ögon... Vad är det för skit? Det händer bara i en film med Meg Ryan. Och ingen av oss gillar henne.

Och till det relevanta: Vem har sagt att det är lycka?

JK snackar sport:
"AIK kan ju lika gärna hänga på Göta Lejon så som de spelar fotboll"


Ord, hund.

Att denna enastående video funnits på min dator i flera månader har jag varit olyckligt omedveten om. Jag tackar mig själv för att jag igår tog mig tiden hitta den, och jag tackar JK för hennes ypperliga insats. Vad ni ska skratta åt:
1. I början har JK ingen aning om att jag filmar henne.
2. Hon plockar blommor från en gemensam väns gård och medan hon utför brottet nämner hon blommornas namn, som om hon hade stenkoll. Det har hon inte.
3. JK gör en utmärkt imitation av Charlotte Perelli. Denna imitation nöttes flitigt under studentveckan.
4. "Här har vi den ultimata ljdfljglkdjgklfklg-buketten".

Just nu hoppas jag på att:
1. Jag hinner se klart alla avsnitt av Pushing Daisies imorgon
2. Andra säsongen av True Blood inte kommer ut inom en snar framtid

Annars kan jag se fram emot en livshotande, men ack så underbar, isolering. Och jag har en massa saker att ta itu med, såsom utbildning, mat och syre.

Ni tror ni vet hur allt ska vara,
ni vet när allting passar sig,
utom när jag ska förklara,
hur jag känner mig.

Ni bryr er inte om mig mera,
och det har tagit mig så hårt.
Ni kan väl aldrig acceptera,
att någonting är svårt.