a.a

När jag rakar mig under armarna, knepar med håret eller med omsorg väljer kläder gör jag det mestadels för min egen skull. Jag ogillar rent allmänt kroppshår (speciellt där håret riskerar att blandas med svett), har så pass trassligt skallhår att jag måste göra något åt det och gillar att klä på mig (är rätt snygg i kläder). Men det finns ytterligare en faktor som har en avgörande roll, den faktor som får mig att se till att precis alla armhår är eliminerade och att byxorna inte visar allt för mycket av julens Paradis-askar. Denna faktor utgörs inte av män. Den utgörs av kvinnor.

Jag har, och har nästan alltid haft, killkompisar och de är alla raka i sin interaktion. Det gäller även min pojkvän. Om jag har en snorkuse i vänstra borren är de inte sena att påpeka det. De, varken kompisar eller pojkvän, har aldrig någonsin påpekat min stubb under armarna. Och om de, mot all förmodan, skulle uppmärksamma det, skulle de på ett rakt och okomplicerat sätt kasta det i ansiktet på mig. Däremot har jag tjuvlyssnat på otaliga gruppsamtal mellan tjejer och det handlar väldigt ofta om utseendet hos en annan tjej, som absolut inte i är närvarande i gruppen. Det är ju så himla lätt att tycka till om de man delar kön med, eftersom att jämförelsen är så nära. "Asså, hallå, jag vill presentera någon: rakhyveln!", "Hon är ju jättesöt och så, men vad har hon gjort med håret?" och "Hennes figur är ju verkligen Beyoncé och då tycker jag inte att man ska ha lacktights, alltså, jag menar, det framhäver ju hennes kurvor på helt fel sätt". 

Det kanske handlar om var jag väljer att tillbringa min tid men jag vill påpeka att jag inte har hängt utanför Kissies flickrum eller på gymmet i Saltsjöbaden. Jag har fikat på Nodo i Piteå, slöat i Lindellhallen vid Umeå Universitet och pluggat i Karin Boye-biblioteket här i Uppsala. Dessa ställen har inte på något sätt varit skonade från den grymma publik som vi (ja, vi) faktiskt är.

Är jag själv en sådan hård kritiker att jag tar för givet att alla andra också är det? Eller har mina öron lyckats fånga minoritetens åsikter? Speglar min uppfattning det jag egentligen tycker om mig själv och därav tror att alla andra tycker likadant? Bryr jag mig för mycket? Skulle jag vara lyckligare om jag inte brydde mig? Finns det någon som helt dunderärligt inte bryr sig alls? Eller är vi tjejer helt enkelt våra egna hårdaste kritiker?

När man på grund av efterföljande dåligt samvete aldrig hoppar ut ur rutinernas ramar kan livet bli inrutat och tråkigt. Viktigt att komma ihåg är att det enbart rör de tråkiga måste-rutinerna. Men motsatsen existerar och visst är det roligt att de fina, livskvalitativa rutinerna varierar kraftigt från person till person. Min mamma, exempelvis, älskar att dricka litervis med bubbelvatten samtidigt som hon löser korsord med hjälp av ett gigantiskt lexikon. Medan hon låter pennan hoppa runt bland rutorna och fingrarna löpa längs lexikonsidorna, tar hon sekundärt del av diverse populära vardagsserier på TV:n. Pappas hjärterutiner finns även att finna under dessa stunder, men han låter serierna vara primära samtidigt som han äter SIA-glass, favoriten just nu är med wienernougat.

Min egen underbart älskade rutin inträffar under morgonen. Jag kliver oftast upp flera timmar innan jag måste börja vara duktig, enbart för att hinna njuta. Det finns ingenting hos mig som skriker morgonmänniska, snarare tvärtom. Men det är ju under morgonen som radioprogrammen är som bäst och tidningen som färskast. Därför kliver jag upp tidigt för att hata den första halvtimmen och älska de två efterföljande. 
    Jag tvingas upp av enorm kissnödighet men måste, måste, måste fixa kaffet först. Då blir det klart snabbare, utan att jag behöver vänta på det. Ibland kissar jag nästan på mig och måste stå och hoppa medan jag räknar högt hur många mått som slinker ned i kokaren. Det har utvecklats till en liten dans, där jag hoppar för varje siffra. Nytta med nöje!
    Sedan sminkar jag mig sakta tillsammans med P3 eller P1 (beror helt på humör och om att Hanna Hellquist är sjuk, vilket jag tycker att hon är oftare än de andra två programledarna. Why, oh, why?!). Sedan kammar jag håret, konstaterar att jag måste klippa mig, bestämmer mig för att inte göra det förrän mamma tvingar mig och hotar med att betala för hela kalaset. Och sedan. Sedan dricker jag kaffe och läser DN. Länge. Jag viker tidningen åt alla möjliga håll och tidningslukten fyller mig med välbehag. Om det är en riktigt bra morgon brukar jag trycka tidningen mot näsan och långsamt dra in den ljuva doften. Flera gånger.

Tiden rusar förbi och jag måste iväg, trots att radion fortsätter sin fina lunk och kaffet inte är uppsurplat. Men jag vet ju, trots att dagen snart ska börja och min fina rutin är över, att det är morgon imorgon också.

Det finns ett drag hos mig jag har väldigt svårt att kontrollera. Det är min egenskap som svamp. Jag vill, efter senaste meningen, klargöra att det inte handlar om låga respektive höga PH-värden i mitt underliv, utan det är kort och gott den bästa metafor jag kan bidra med. Svampen är i detta fall min förmåga eller brist, beroende på kontext, att ofrivilligt härma människor i min omgivning.

Jag blev inte varse om svampen förrän jag började i en klass med människor med olika dialekter. Under första veckan frågade en klasskamrat från Vasa vad jag skulle göra i helgen. Jag svarar att jag inte vet. Med en finlandssvensk dialekt. Vi båda blev mäkta förvånade och efter det pratade vi aldrig igen. Jag har på känn att hon fann min "humor" aningen knepig, om inte förolämpande. Men sanningen är så mycket värre än knepig humor.

Det rör sig inte bara om min okontrollerbara mun, utan även mitt ansikte. Under diskussioner eller seminarium tenderar jag att apa talarens ansiktsuttryck till punkt och pricka.
   Svampism går att likna vid vissa drag hos en boggart, ingen vet dess riktiga utseende. Det är jobbigt just nu, när klassen består av många åsikter som framförs av olika dialekter. En klass med många personligheter. Och en boggart.

Jag vill vara rik. Inte tramsigt "rik på kärlek", jag vill ha pengar. Det är dock lite knepigt för jag är inte ett dugg intresserad av de yrken som sägs vara ekonomiskt gynnsamma. Jag har dessutom inte betygen för det och absolut inte orken att försöka få dem. Nej, jag är lat. Tanken på att producera kreativitet, kämpa och slita och framför allt riskera att misslyckas, får mig att vilja krypa under täcket med ett dussin Trisslotter. Tyvärr är täcket köpt på IKEA för en tjuga och ja, just ja, för att kunna köpa ett svindyrt och gosigt flufftäcke måste jag tjäna pengar. Inte vinner jag några stora summor genom Triss heller, jag vinner inte ens en ny lott. Därför måste jag dra av mig det flufflösa täcket, slänga på mascara, kamma håret, gå till skolan och vara high-five-smart. Om jag inte är det, om jag bara är lite sådär mellanmjölkad, då kan jag lika gärna fortsätta med IKEA-täcken, gamla kläder och billig mat. Men jag vill ju kunna strosa omkring på någon saluhall och köpa en egen jävla överklassko, inte ett halvt kilo "blandfärs" från Euroshopper.
    Således måste jag antingen bli mer taggad, eller debattera för högre lärarlöner, så att Daniel kan ge mig den där kon. På det sättet slipper jag köpa den själv, vilket i sig verkar rätt jobbigt. Är ju lat.

Daniel är sjuk. Han hostar, snorar och slemmar. Hans röst är ett öppet sår och han låter som Björne. Hade hoppats på Tom Waits. Men ja, siktar man mot stjärnorna kan man hamna vid trädtopparna. Eller i mullvadsgångarna.

Jag har alltid (i smyg) gillat att vara sjuk: det dåliga samvetet som annars dyker upp vid maniskt TV-tittande är som bortsnytet. Det är ju synd om en, man förtjänar soffans kalorivälkomnande värld. Som trogen snorsympatisör önskar jag honom detta, det gör jag. Första Hjälpen-lådan är framplockad och jag har försett honom med diverse värk- och hosttabletter. Lilla Björne.

Vad jag däremot aldrig har inkluderat i min förkylningsnjutning är min osjuka omgivning. Aldrig har det slått mig att andra kanske inte gillar Skins-maraton, eller det faktum att det ligger snortussar runt hela vardagsrummet, som någon annan än jag städar bort.
    Daniel är, tack och lov, en snäll snorare utan framliggande tussar, men hans val av serie är inte det: UFC, mina vänner, UFC. Från tidig morgon till sen kväll. Avbrott görs vid Vem vet mest? och Halv åtta hos mig. Sedan är det igång igen. Och det slutar aldrig. Om det inte är matcher, så är det TV-spelet. Eller, det värsta: dokusåpan. O, ja, det finns en dokusåpa. Denna serie följer några instängda testosteronknuttar som bor i ett paradishus tillsammans. Där tränar de och har matcher mot varandra. Den som vinner i slutändan får typ något jättebra. Upplägget är Top Model-influerat med allt som hör till, förutom själva inriktningen. Till och med den typiska musiken vid varje scenbyte är där. Svordomspipet används frekvent och nyligen, i säsong 12, var det någon som högg någon annan med kniv i ögonbrynet.
    När jag försiktigt fösöker få Daniel att kanske se på något mer stimulerande hävdar han bestämt att dessa killar minsann har hjärna, "typ nästan alla har akademiska bakgrunder". Men något måste ju ha gått riktigt snett med tanke på att de är med i en dokusåpa som zoomar in deras muskler. Detta håller jag dock för mig själv och ber i tystnad till the Master of the Virus att ge snoret till mig istället. Jag orkar inte se en enda bicep till.

"Undra om man kan suga ur månadens mens med det där verktyget som tandläkare använder?"