a.a

På våning fem bor det tre grabbar. De kom på vår inflyttningsfest och spelade Linda Bengtzing. Sedan dess har vi inte riktigt pratat med dem, men vi åker hiss med dem några gånger i veckan. Dessa stunder är alltid högst pinsamma, då vi aldrig pratar med varandra. Vi mumlar fram ett "hej" och sedan står vi där, intryckta i hissen, och kollar upp i taket. Ingen säger ett ord och resan uppåt har aldrig varit så lång som den är vid dessa tillfällen. Så fort vi kommer in i lägenheten börjar vi fnittra kopiöst. Vet inte varför, men jag tror det beror på att nervositeten släppt. Mycket märkligt detta, jag menar, hur svårt är det att slänga fram ett "Wzup?!".
    I alla fall, i dag flåsade jag mig in i tvättstugan (mycket tung tvättkorg) och möts av diskurtabel musik. Och visst stod han där, en utav Bengzing boys. Han ursäktade sig för att fortfarande vara kvar trots att det var min tid och jag mumlade något om att det var lugnt. Tror bestämt att jag sa något i stil med: "Eh... ingen fara, du vet, jättelugnt... kolugnt, haha!". OCH SEDAN RODNADE JAG! Va! Vad hände egentligen? Han var inte naken eller så, vilket hade varit ganska konstigt. Kanske till och med lite angenämnt. Men nej. Han vek tröjor i fina högar. Nästkommande scen är ännu värre: Jag ställde mig i ett utav rummets hörn och började... smeka min tvättkorg. "Lilla, lilla tvättkorgen, åååh, liiiilla tvättkorgen"-style, som om den var ledsen. Kom sedan på mig själv och sprang ut ur tvättstugan.
    Blir inga mer Bengtzingfester. Lika bra är väl det.

*** is hitting you with pillow.
Run away | Cry | HIT BACK


Fick en bild av hur framtidens barn kommer att leka. The Jetsons har aldrig känts mer nära. Definitivt ett cry på det.

Har dödat "Milk and toast and honey [...] äkkelpäkkelkräks" med "I guess it's just my stupid luck, that all of Boston drives that same black fucking truck".
    Inte i nöd av kognitiv terapi längre, trivs med Dresden Dolls i huvudet.

Skriv det i intresseböckerna... NU!

Milk and toast and honey, make it sunny, on a rainy Saturday.

Volymen har varit på högsta volym och jag sett videon om och om igen. Men det har varit omöjligt att höra vad hon säger. Jag har länge trott att det är något som aldrig kommer bli löst, att jag helt enkelt får nöja mig med ovissheten. Vågorna av hopplöshet går att likna vid känslorna kring Rasputins roll; vem var han? Vad säger JK? Samma sak. Hopplöst.
    Men nu har vi (eller... JK) löst det! Nu kan jag dö lycklig. Behöver ingenting annat i mitt liv än denna vetskap.

Hon säger: "Här har vi den ultimata Perelli-buketten". Ja, alltså, sluddret är ju av världsklass, men det finns ingen tvekan. Hon älskar Perelli.

"Jag är framåt, trevlig och har alltid nära till ett leende. Mina bästa egenskaper är att jag jämt är glad, snäll och omtänksam. Jag är dessutom väldigt effektiv; ingenting lämnas ogjort eller slarvigt. På fritiden tränar jag, umgås med mina vänner eller tar en fika på stan."

Sådan skit kan man inte hitta i mitt personliga brev eller CV. Jag kör på ärlighet där jag beskriver min syster som ett utav familjens husdjur, där jag skriver att jag är otroligt vanlig på ett angenämt sätt (utan att rangordna mina goda egenskaper) och där jag berättar att jag tillbringar min fritid med att se på serier, spela TV-spel och vinna över pappa i Postkodsmiljonären. Vilket aldrig händer.
    Men det handlar tydligen om att vara tråkig och vanlig. På ett antiangenämnt sätt. För jag sitter här utan jobb, då "glad tjej på 19 jordsnurr" tar alla mina jobb. 


Får väl bli det vanliga i år igen; utdelning av fysiska tjänster på Rådhustorget. Då har jag nära till Torggrillen i alla fall.

Lilla kvalster, du måste komma hem till sommaren.

Det var den helgen, det.

Jag... Eh... Tycker att Storstadspojken är rolig. Jag skrattar åt en kille som kallar sig för 'pojke'. Undra om han kallar tjejer 'flickor'? Det gjorde alla killar på min högstadieskola; "Hej, flickor, hö hö, fnizz". Och på Lunarstorm var vi 'flikkor'.
    I alla fall. Mina förväntningar var av den lägsta sorten då jag, i brist på annat (måste nämnas), klickade mig fram till hans blogg. Förväntade mig en massa modellbilder på allas vår Blondinbella, självkomponerade citat såsom "Äger du inte något från Armani, är du inte ett sí!" och bilder på lackskor. Men nej. Han är rolig. HAN ÄR ROLIG! Helt klart en high five som är tillsammans med antiklimax personifierad.
    Vad får han ut av det? Jag menar, han har ju fått lite fame och skaffat sig ett par guldbyxor, så han behöver ju inte henne längre. Den enda logiska förklaringen jag finner är att hon är roligare än vad alla tror och att hon har svårt att få fram det i bloggen. Men det måste ju betyda att hon är extremt obegåvad när hon inte lockat fram ett ärligt skratt på miljontals inlägg. Så. Nils. Varför vill du vara tillsammans med ett bone head? 


Hehe. Han kallar Bb för Bellfis. Kul om han uttalar det "Bäll-fiizzz". Hehe.

Frukostbordet.
Fanny: Jag skulle kunna äta hur mycket knäckebröd som helst, blir aldrig less!
Jag: Få se då, du har nästan hela paketet kvar, kör hårt.


Sju timmar och 16 knäckebröd senare.
Fanny: Jag mår illa. Jag tror jag måste gå på toa, men jag kan inte! Det är liksom... stopp i magen...


Vi lever livet farligt, här borta på Rågången. (Och ja, jag skriver detta för att jag inte vill plugga.)