a.a

Dåliga vanor är mitt största mys. Med dåliga vanor menar jag inte att vara besatt av GUL BIL!!!-leken, utan att exempelvis alltid äta framför TV:n eller att se på Ally McBeal varje gång jag ska sova. Jag bestämmer mig alltid för endast ett avsnitt, som alltid slutar i två. Eller tre. Igår dog Billy, då blev det tre. När de tre avsnitten var avklarade var klockan kring 03.30 (då hade jag grinat i en halvtimma, emotionell som jag är). Detta är ingen ovanlig situation, och varje jävla gång jag ligger och äntligen är redo för sömn börjar fågeljäveln att tjuta. Den sjunger inte, den tjuter; "Bounce... Bounce... Bounce". Jävla streetdancefågeljävel. Somnade en vecka senare och är i dag ovanligt irriterad. Tur att vovvsigull är fågelhund, så att även han kan få en fin middag på midsommar.

Jag hatar festivaler. Lera blandat med hyperfylla som får människor att typ... bajsa i varandras munnar. Och tält som försvårar den livsviktiga tandborstningen. 
    Biljetten är dessutom dyr. För att ha råd behöver jag förmodligen sälja mina hornhinnor. Känns trist och en aning smärtsamt.
    Men det spelar faktiskt ingen roll längre. "Skärp dig, var 20" sa mamma. Och då är jag väl det då; jag ska till Hultsfred och se Kings of Leon, Regina Spektor, The Sounds, Anna Ternheim och Hello Saferide. Jag ska äta bajs och inte kunna borsta tänderna. LÄNGTAR!

Det känns lite halvnördigt att nästan inkontinentera (ordtrixaren!) av skratt åt en sådan sak. Men det slår aldrig fel. Jag älskar det här inlägget.

Jag tar efter andra människor väldigt mycket. Om någon har en väldigt tydlig dialekt anammar jag den direkt. Det är alltså svårt för mig att prata med människor från Dalarna, Arjeplog och Finland. Väldigt pinsam egenskap.
    Igår tog jag detta till helt nya nivåer, då jag använde mig av ett inslag i Ally McBeal. Jag morrade. Högt. Precis som Ling. Förutom att hon inte morrar högt. Det gjorde jag. Och visade tänderna. Som en jävla hund. 

JK ringer.
- Jag hinner inte prata så länge, jag måste bara veta... är Prag ett land?


Samma JK som hävdade att Kenya är Afrikas huvudstad. Det bör även tilläggas att hon representerade nämnda land under FN-rollspelet under vår gymnasiala tid. Händelsen inträffade efter rollspelet.
    Jag saknar henne.

För några helger sedan tappade jag bort min nyckelknippa. Genom detta har jag även tappat:
Två (!) cyklar
Ett fint USB-minne i trä från Umeå Energi, som innehöll
Mitt e-certifikat, som jag behöver eftersom Svettis har lämnat jordelivet och jag därmed är utan Internetbank
900 kronor, då låset behöver bytas
Min intelligens. Försökte komma undan betalningen med "Jag råkade kasta nycklarna i soporna, he he...". Tänkte att risken att någon tjuv fick tag i nycklarna skulle elimineras och att låset därmed inte behövde bytas. Fungerade inte. Är nu inte bara fattig, utan dum också.

Svetlana är helt borta. Hon gav ifrån sig ett läte som går att likna vid en liten näbbmus som hamnat i kläm (skviik!) och sen... svart.

Nu är min syster 18. Hon får numera skåla inne på Kittelfjäll, köra bil (som hon redan kvaddat, syster upp i dagen) och rösta. Hon har blivit så vuxen att hon kommer ned till Yran nu i helgen för att "supa skallen av sig". I'm troubled: hon ju bara ett litet barn, som jag vill låsa in i huset så att världen inte ska drabba henne. Måste i alla fall se till att hon aldrig äntrar Pentryts lokaler... stackars lilla ungen, hon kommer ju bli helt förskräckt när hon ser porr live. Tänk om något slusk skulle försöka hångla med henne, åh herregud. Hon kan ju inte försvara sig! En hårig tunga som våldgästar min systers ansikte. Nej. Pentryt är förbjuden mark, 18 eller inte.

Först nya avsnitt av Pushing Daisies och nu det här! Helt plötsligt är det inte så dåligt att inte ha något jobb i sommar. Jag älskar livet!

Detta är då mina fötter som har fått lite sol på sig. Gladiatorskor har
onekligen sina nackdelar. I verkligheten ser det ganska läskigt ut, ungefär
som om mitt skelett vill lämna mig.



Mitt blåmärke från blodprovet. Hade kortärmat hela dagen igår bara för att
visa upp mig. Nynnande Michael Jackson - Bad och låtsades att jag
inte hade ont. Vill även tillägga att min arm inte ser ut som en kycklingfilé
egentligen, det är bara en osmickrande vinkel.

Blodprov är för mig vad ormar är för andra. Skrämmande, obehagligt och livsfarligt. Varje gång jag ska ta "ett litet stick" frågar jag om det kanske skulle gå för sig att ta i fingret istället. Det slutar alltid med tio plåster, ett på varje finger. Tror att mitt blodtömda ansikte hjälper mig i övertalningen. 
    I dag tog jag ett riktigt blodprov. Sju (!) jävla flaskor fylldes. Mascarafyllda tårar rann, deodoranten gav vika och i slutet började jag sluddra. Tydligen ett tecken på att jag var nära på att svimma, om jag ska tro på läkaren. Vilket jag gör. 
    Poängen: Jag klarade det. Två vita plåster senare (första försöket misslyckades... tortyr, indeed) och jag har aldrig varit så nöjd med mig själv förut. Inte ens när jag vann Småstjärnorna i Badhusparken år 2000.

Jag hatar att åka buss. Det är riskfyllt och smärtsamt. Men, i dag hade jag faktiskt riktigt trevligt! Jag väljer att använda mig av Pamela Andersons motto: "Ingenting är omöjligt".
    Orsaken till min trivsamma resa var en man i runda glasögon, skinnväst och träningsskor. Vår förmodligen tillfälliga men ack så underbara relation började med att han erbjöd en del av sin tidning, som jag artigt tackade nej till; läser inte kvällstidningar, blir hjärndöd. I alla fall, vi började sedan att prata film. Han hade många åsikter inom ämnet eftersom han antigen studerade eller föreläste inom filmvetenskap (information gick förlorad på grund av hans relativt grötiga dialekt). Kort därefter började resans film och han visade sin uppskattning genom att vid flera tillfällen göra tummen upp eller peta i min vänstra sida med sin armbåge. En gång frågade han mig en djup fråga angående huruvida han som man ska kunna förstå hur kvinnor tänker. Konstig fråga, men det är bara så han är - lite lustig sådär. 

Underbar relation. Synd att han klev av i Skellefteå.