a.a

Jag ska snart göra det jag aldrig vågat göra, trots att jag vid flera tillfällen har behövt göra det. Jag ska möta min rädsla. Jag ska gå tillbaka till frisören och säga att jag inte är nöjd.
Det är något som säger mig att jag måste, nu när jag har rosa hår.

För några veckor sedan uppmärksammade jag ett obehagligt faktum: Mitt hår började likna något som hör hemma på The Playboy Mansion (too blonde to handle). Ingenting annat hos mig hörde hemma där, men håret gjorde verkligen det. Notera ordvalet "gjorde".
Idag tog jag tjuren vid hornen och besökte frisören. I tre timmar sörplade jag kaffe medan frisörskan kammade, klibbade, klippte och slet. En aning ovan min nya look lämnade jag salongen ganska nöjd. Tills jag mötte min spegelbild i dagsljus: Mitt hår är numera... Hudfärgat. Med fina ljusa slingor.
Jag borde ha gått tillbaka, det borde jag verkligen ha gjort. Men självklart - eftersom min hjärna numera platsar bredvid Hugh Hefner - shoppade jag istället.
Så nu sitter jag här, med dubbla uppsättningar av hudkrämer och läppglans, hudfärgat hår och knappt tusen kronor kvar på kontot.
Det är något som säger mig att detta inte har varit en bra dag. Dock har jag sällskap av syster, men trots att hon är lite magisk i sig äger hon tyvärr inte förmågan att spola tillbaka tiden.
Åh, vad jag längtar tillbaka till tiden då jag fick förfrågan vart fan mina silikontuttar var...

Minns ni lunargästböckerna? De var alltid fyllda av "Jag älskar dej!"-inlägg, trots att man aldrig träffat vissa av gästboksskribenterna. Det var nästan ett måste att lämna en signatur i gästboken och efter att ha gästbokstjatat ett tag så älskade man varandra.
Nu vågar jag knappt bli vän med någon på Facebook. Om jag mot förmodan blir vän med någon så skriver jag definitivt inte på "the Wall". Herregud, jag tog ju det första steget.
Jag vet att jag inte är den enda som känner sig skygg inför sådana situationer, så försök inte ge mig en freak-stämpel. 
Vad hände egentligen?

Jag trodde att jag skulle trivas att bo i korridor. Jag hade en bild om hur jag hade ett relativt stort rum (detta var innan jag förstått innebörden av kvadratmeter) med en soffa, säng, indiska kuddar och en massa böcker. Jag skulle träffa supercoola människor och festerna skulle vara helt outstanding.
Nu sitter jag här i ett rum som är mindre än mitt ursprunliga. Jag delar kök med tio andra personer, vissa mer hygieniska än andra. Jag har inga indiska kuddar och absolut ingen soffa. Tio böcker finns i min bokhylla (som jag förövrigt köpte för 100 kronor... I rock) och jag måste använda bokstöd. Böckerna trängs med andra ord inte.
Människor snor min tvättid och jag måste städa det äckliga köket som jag knappt vistas i. Det rinner en brun sörja från soppåsarna jag måste bära ut. Jag har ingen aning om vad den bruna sörjan innehåller. Jag vill inte veta heller.
Jag hatar att bo i korridor.


Betrakta detta inlägg som en lägenhetsannons.

Fjärde säsongen, andra avsnittet, Spencer Pratt: "[...] it's like Iran and Israel, we don't get along."

Jag dör, han är så rolig!

Jag har alltid tyckt att Photohop är till för människor som vill försköna sitt yttre och världen rent allmänt. Jag har alltid kört på växeln "Ta mig som jag är" och "Världen blir ändå inte vackrare än så här". På det sättet har jag alltid kommit undan; jag har aldrig behövt lära mig det otroligt knepiga programmet. Jag har alltid skrattat till och skakat på huvudet när jag har fått förfrågan om jag kan bemästra djävulskapet. Sanningen är att jag alltid har varit för lat för att ta mig i kragen. För mig ska det gå fort! Jag orkar till exempel aldrig hämta några extra liv när jag spelar SuperMario.
Men nu måste jag lära mig Photoshop, vi är inte tillåtna att arbeta med Paint. Efter bara en dag i sällskap med Sauron är min brist påtaglig - jag är inte ett dugg konstnärlig. Ingen fantasi som flödar, ingen penna som glöder, inga färger i en vacker symfoni och framför allt inga skisser att lämna in nästa vecka.

08:15 (08:20 i mitt fall) började dagens lektion. Jag somnade 02:30. Lektionen handlade om... Photoshop? Pixlar? Jag kommer inte ihåg. Ingenting fastnade och min stol var oskön. Vi fick ingen kafferast heller, vilket var på gränsen till omänskligt.
Nu regnar det dessutom.

Det var inte förrän 17:00 som jag insåg att det inte är torsdag idag. Det betyder att jag inte har missat Grey's, tjoho.

Det känns som att en osthyvel har skalat av tusentals tunna lager av mitt halskött under natten. Det enda som återstår av min hals är ett öppet och blödande sår. Det gör ont att andas.
En gång per minut måste jag hosta upp förkylningsäckel (läs: slem). Det gör till och med ont i lungorna när jag hostar.
Mitt huvud är så tungt att jag måste ta hjälp av mina händer för att hålla det på plats. Det känns som att jag har en stor blodfylld böld mellan mina axlar.
Jag har sovit middag i tre timmar och jag är redan redo för att kapitulera för JB.

Det är så jävla synd om mig.

Jag är beroende av The Hills. Jag hatar internet som gör det möjligt för mig att kolla på det när jag vill.
Paradise Hotel och Big Brother kunde jag spy galla över, men jag kan inte slita mig från The Hills. Vad är det för fel på mig?

Regn. Det finns inga ord som beskriver hur upprörd jag blev när jag konstaterade dagens väderlek. Om man ska ligga hemma hela dagen, om man har bil eller om man bara vill "känna livet i sig" är regn optimalt. 
Men inte idag; inget paraply, nyduschad och sminkad. Kalla mig ytlig, det är jag förmodligen också, men det är oerhört frustrerande när man nyss fönat håret och sminkat sig för att senare få det helt förstört. Och inte nog med det, man börjar ju lukta av de blöta kläderna som hänger över en stol i klassrummet. Ful och illaluktande. Jävligt bra start på dagen.

Förövrigt har jag och damen på Café Humlan utvecklat en fin liten relation. Igår pratade vi om vilken färg på kaffemuggarna vi helst föredrog. Hon avslöjade att hon enbart kan dricka ur de blå muggarna och jag berättade att jag gillar de gröna, men att jag likväl kan dricka ur en blå.