a.a

Vi storhandlar på ICA Maxi och lyckan är berusande. Vi tänker utanför lådan och impulserar ned termosar, physalis och örtsalt i vagnen. Vi luktar på diverse kryddor och funderar på att även inhandla strumpbyxor. Vi är i extas; summan stiger. Vi behöver flera påsar. Vi har för få armar. Vi har inga muskler. Vi har valt en papperskasse som mot alla odds går sönder. Vi är hjälplösa.
    Vi tar taxi hem.

Ganska jättebra, typ, sådär, duvet.

Detta prioriterades framför Carnivale här i hushållet.

Jag har varit kissnödig sen prick 17.00. Internet är jättefarligt.

Känner att det är dags att berätta lite om Noah-syndromet. Det är en sinnestillvaro som trycker bort alla endorfinbaserade känslor och kvar finns enbart en passiv desperation. Man vill ha något man inte kan få, inte ens kan jaga. Symptomerna är påtagliga, man förflyttar sig inte från fönstret och reagerar apatiskt på det mesta. Att man hittar pengar i en gammal jacka, vinner en auktion på Tradera eller gissar rätt under "Ordjakten" spelar ingen roll. Det finns bara en sak som kan bringa ljus till livet igen och det är Noah, som kommer i olika skepnader. För mig har han växlat mellan John i Johnossi, Edward Cullen och (den jobbigaste) Dylan McKay. Min första Noah var Eminem i "8 mile". Hima skojsigt nu i efterhand, då var det hemskt. Det går inte att bota detta, Noah är - logiskt nog - out of reach. Det gäller att ta långa promenader, dricka mycket vatten och vänta ut det. 
    Noah kan även komma i sin verkliga form, som Noah Calhoun i "The Notebook". För fem år sedan såg jag den. Har inte sett den sedan dess. Klarar inte ens av omslaget.

OBS! Jag är naturligtvis inte ensam om detta, Sassy är med mig.

Tequila, Chuck Bass och detta väntar på mig i England *pirripirr*. Klipp som detta får mig att inse att jag kommer behöva se på mitt liv som f. E och e. E; före England och efter England.

Min socklåda:

Vänster - sockar utan partner
Höger - finsockar
Bak - tjocksockar
Fram - vardagssockar
Mitten - småsockar

Det handlar om organisation. Allt ska vara på sin plats. Ibland har jag svårt att sova eftersom jag inte vet vart ett visst omslag till en bok har gömt sig (tappar aldrig bort någonting, det bor en Krake i lägenheten). Jag tror att det är denna personlighetsvinkel som fick mig att dra en lättnads suck över att Gynning återvänt till Sverige. Allt är på sin plats.


PS. Har alltid identifierat mig med Sten Frisk.

När man redan vid det första medvetna andetaget känner olusten av att leva, då nalkas ingen bra dag. Jag har undvikit hastiga rörelser, tankar på alkohol och reprisen av Melodifestivalen. Men då drabbades jag av den mest skoningslösa tortyren av dem alla; min egen spegelbild.

Någon har skickat mig en hälsning i kärlekens tecken på Fb (ansiktsboken). Vi snackar Alla hjärtans dag. Smörja i det alla flottigaste laget. Vad ska denna hälsning ge mig? En tröst för att jag är singel? Jag vaknar varje dag och tackar mig själv för att jag inte är i ett förhållande, så där faller det. Ska jag känna lycka över att någon tänker på mig? Det vet jag att människor gör ändå; mamma ringer mig varje dag, JK ringer mig en gång i timmen. Hjärtformade ballonger, röda klubbor, tända ljus, en brasa, vackra ord till suktande ögon... Vad är det för skit? Det händer bara i en film med Meg Ryan. Och ingen av oss gillar henne.

Och till det relevanta: Vem har sagt att det är lycka?

JK snackar sport:
"AIK kan ju lika gärna hänga på Göta Lejon så som de spelar fotboll"


Ord, hund.

Att denna enastående video funnits på min dator i flera månader har jag varit olyckligt omedveten om. Jag tackar mig själv för att jag igår tog mig tiden hitta den, och jag tackar JK för hennes ypperliga insats. Vad ni ska skratta åt:
1. I början har JK ingen aning om att jag filmar henne.
2. Hon plockar blommor från en gemensam väns gård och medan hon utför brottet nämner hon blommornas namn, som om hon hade stenkoll. Det har hon inte.
3. JK gör en utmärkt imitation av Charlotte Perelli. Denna imitation nöttes flitigt under studentveckan.
4. "Här har vi den ultimata ljdfljglkdjgklfklg-buketten".

Just nu hoppas jag på att:
1. Jag hinner se klart alla avsnitt av Pushing Daisies imorgon
2. Andra säsongen av True Blood inte kommer ut inom en snar framtid

Annars kan jag se fram emot en livshotande, men ack så underbar, isolering. Och jag har en massa saker att ta itu med, såsom utbildning, mat och syre.

Ni tror ni vet hur allt ska vara,
ni vet när allting passar sig,
utom när jag ska förklara,
hur jag känner mig.

Ni bryr er inte om mig mera,
och det har tagit mig så hårt.
Ni kan väl aldrig acceptera,
att någonting är svårt.

Det här är så roligt. Att jag och JK sitter, helt tacosfeta, och sjunger dansbandsklassiker med tillhörande dansrörelser är väl inte sådär sensationellt roligt. Inte heller det faktum att jag vänder mig om och blottar mitt spritsvullna ansikte (alltid vacker, alltid vacker, alltid vacker - varje dag framför spegeln) väcker mina smilgropar. Men det är Johannas desperata ansiktsuttryck som får mig att kvida som aldrig förr.

London pal vill att jag ska anta hennes utmaning, men jag vill bara se på Skins och Beverly Hills. Har förövrigt hela första säsongen av sistnämnda serie; happy little party girl. Men London pal blir pissed (internationel little party girl) och jag gillar att behaga. Så, jag ska tydligen öppna fjärde bildmappen, publicera fjärde bilden och därefter dela med mig av denotationer och konnotationer som denna bild väcker. Party with my pain.

Detta är en nedklottrad sopkorg med någon sorts grill. Solen är i nedförsbacke och bilden är tagen under studentveckan. Automatiskt tänker jag på kyla - det var för kallt för jeansjacka. Därefter leds jag osökt in på versen "Känn dig aldrig fången i förortsbetongen".

Med tanke på mitt förra inlägg borde jag ligga en aning lågt med kräjsiheten, men jag kan inte låta bli. Nu har vi lekt igen. Jag läser det flera gånger om, helt okapabel till att hitta orsaken till det bubblande skratt som uppkommer varje gång. "Bubblande skratt", så onödigt metaforiskt. Asgarv (asg) känns mer korrekt.
    Vi borde inte umgås. Det hotar vår sociala överlevnad.



Oj, vad internt. Kanske precis som det ska vara.


http://www.emmajohannakjell.blogg.se

Sjunde april åker jag till England. Har redan börjat producera handsvett. När jag var i Turkiet träffade jag många människor från England, de var riktigt trevliga. De som kom från norra delen sade "båff" istället för "both" och "fonn" istället för "fun". Det var roligt.
En kväll fick jag syn på en grabb som jag tyckte verkade intressant. Han satt tyst i ett hörn tillsammans med ett glatt gäng. Med ett tequilafyllt självförtroende stegade jag mig fram och började prata med honom. Han kom från London (ding, ding, ding - jackpot!) och vi gick till ett annat bord för att slippa hans högljudda gäng. Ganska snabbt märkte jag att han var blyg så jag skötte årorna. Efter många utväxlade ord (eller förde jag en monolog?) kom jag på att jag inte visste hur gammal han var.

A: How old are you?
Cutieboy: How old are YOU?
A: I'm 18.
C: Ok...
A: How old are you?
C: I'm 14...

Många av er hade förmodligen gått därifrån ganska kvickt. Det hade jag också gjort. Men inte när jag var Turkiet-Alex, en helt annan person. Jag stannade. Många gånger har jag frågat mig varför, vad ville jag få ut av barnet? Att han kom från London är min enda logiska förklaring till mitt dåvarande hjärnstillestånd. I alla fall. Vi fortsätter, mot alla odds, att prata. Eller, JAG fortsatte prata. Han log och nickade mest. Helt plötsligt dyker en liten tjej fram och, våldsamt, knuffar mig: "What are you duuuin?!"
Jahapp, killen var inte bara 14, han var även upptagen. Hej, råkkbåttum.

Englandsvistelsen kommer förmodligen bjuda på galnare upplevelser - det kommer ju vara jag och Zara.

Kings of Leon - Manhattan
Anna Ternheim - New York, New York
Lady GaGa - Lovegame
Johnossi - Family Values
Mando Diao - Dalarna
Lykke Li - Little Bit
The Killers - Spaceman
Tiger Lou - Sell Out
Eddie Vedder - Rise
Jack Johnson - Banana Pancakes
La Puma - Rabbitboy
Those Dancing Days - Home Sweet Home
Sven-Ingvars - Te dans mä Karlstatöserna

Jag kan verkligen relatera till alla filmer, böcker och låtar som beskriver känslan av att hitta något fantastiskt som varit framför ens ögon hela tiden, man har bara inte varit nog observant. Eller sökt på rätt ställen.
Detta har funnits på min dator hela tiden, i mappen "Sparade":



Avskedspresent till Richard, 2004 (?)


Patrik och Jimmy när de var mer modeintresserade, 2003-2004


Ingenting annat än ren och skär smärta.


Glory days.



Detta var min första presentationsbild på Lunarstorm. Då skrev en äldre
man ett mail till mig: "Jag vill spruta sperma på din tunga". Jag var 12-13
och helt omedveten om vad det var. Vi kan väl enas om att Lunarstorm, och
Internet över huvud taget, är en ytterst farlig plats för ungdomar.



Resterande bilder i mappen bestod av Chad Michael Murray, Håkan Hellström, Eminem och Simon Rex. Jag verkade dessutom vara helt tagen av profilen "Bjarne".

Jag har försökt gömma mig i det franska klocktornet under en lång tid, men det går inte längre. Jag vill också vara med på stadsspelen. Så, kryp in under mitt underhudsdfett...


I flera år har jag varit besatt (!) av Holly Dolly Song. Den... och Kung Fu Girl.

Jag och Fanny delar rum. Det har medfört vissa konsekvenser.


3/2 16:05 Meddelande från Fanny/Mob

"Du är seriöst världens största smaskare! Jag hör genom mina hörlurar..."

-

Alexandra säger:
Kan du komma hit? Jag behöver hjälp med en grej.
FANNY, säger:
Kan inte du komma hit?
Alexandra säger:
Nej... Varför kan inte du komma?
FANNY, säger:
Jag orkar inte
Alexandra säger:
Men, jo. Komsi komsi komsi *dreggel*
FANNY, säger:
Varför kan inte du komma?
Alexandra säger:
Jag orkar inte


Vi ligger i våra sängar med varsin dator. Två meter ifrån varandra. Vi har legat här länge nu, utan ett ljudligt ord till varandra. Vi är inte bra för varandra; nu har vi samma bild på msn också.

1000apor.se/alex

Jag ljuger ofta på krogen. Det har blivit en sorts lek. Tror det började när jag kom på att det är, trots allt, inte så himla fräsigt att gå ut och dricka White russains. Mitt ogillande av mjölk har nog också något att göra med saken. Det var i alla fall när adrenalinet av myndighetsförklaringen lagt sig som det stod klart för mig att jag måste underhålla mig själv när jag är ute. Har aldrig varit en dansare och hånglar bara när jag är riktigt full. Och jag gillar inte att vara så full. Så jag började leka.
 
Random: Så, vad går du för linje på gymnaiset?
Jag: Fordons. Yamaha in my heart! Vroom, vrooooom!

-

Okänd man, ca. 25: Så, hur gammal är du?
Jag: 27. Började på Handelsbanken för två månader sen.
O m: Jahaja, hur trivs du, då?
Jag: Det tar sig. Äter fortfarande på toaletten, men de sexuellt trakasserande mailen har i alla fall upphört. Vad arbetar du med?

-

Jag: [...] som jag sa till min flickvän förra helgen...
Whatevvah: Men, sa inte du att du hade pojkvän?
Jag: Ja? Polygami? Hallå, keep up!


Det slutar alltid med att de lägger benen på ryggen. Hihi, oj.

From all of us on The Facebook Team, have a great day!

Ingen kommer någonsin kunna slå mig i "Jag har aldrig...":

... Varit en tredjedel av publiken på en konsert
... Fått en låt av The Doits
... Lämnat lillasyster på bottenvåningen för att dricka öl på övervåningen

Vi kan enas om att det har varit en bra helg.