a.a

05.20 ringer min väckarklocka och 18.00 är jag hemma. De första dagarna under veckan kände jag mig som en riktig vardagshjälte med frenetisk dagsplanerig och obligatorisk matlåda. Inte en mjuksbyxa i sikte (här kör vi på mogen klädkod) och ett framvuxet Metroberoende.
    Men nu har jag insett att det är så här alla andra lever sina liv och att jag har haft flyt. Jag har kunnat jobba tre veckor under sommaren och inte haft några ekonomiska problem. Jag bastat i CSN-värme, dagar med självständigt arbete och öl för 25 spänn. Med gratis inträde på den. Livet är tydligen inte så. Jag är ingen hjälte. Jag är en lackhylla från IKEA, indränkt i mellanmjölk, med ett orangefärgat kuvert i brevlådan och med lådvin i skafferiet.
    Och visst känns det bra. Jag gillar ju vin. Och tanken på pension. Då jävlar ska jag sova.

Ibland brukar jag ta mig tiden att reflektera över människors beteenden. Det är en ganska lång tankeprocess, det finns hur mycket som helst att förundras över. Jag brukar alltid börja tänka på en grej som är sammankopplad till en annan som är ihopslagen med det där som hänger ihop med ladidida. Det tar aldrig slut och vi är ju så himla roliga! Det här med kollektivtrafiken exempelvis. Där har vi godingen om den som löper sig blodig för att hinna med tunnelbanan men som missar den och låtsas sedan att det regnar, det var ju MENINGEN att missa tåget. Ju. Hehe. Kolla, en bänk att sitta på, det var ju den jag sprang emot. Hehe. Vad skriver Metro idag, hm, hm, hm.
    Sammankopplat med den har vi även fallet "Nyinflyttade", eller "Småstadstjej goes big city chic". I den kategorin urbaniserar jag mig i. Jag låtsas som att jag är så jävla världsvan och så himla säker. När jag åker nedför rulltrapporna fångar jag automatiskt upp en uttråkad uppsyn för att det är ju supertråkigt att vara på tunnelbanan och åååh, nej, tre minuter kvar innan tåget kommer, aaaamen guh.
    I själva verket tycker jag att det luktar riktigt gott under jorden. Jag fullkomligt älskar tunnelbanelukten och tycker inte att det är så tråkigt att kunna färdas över hela stan med ett och samma kort. 
    Men inte nog med det. Jag har inte alls någon koll på Stockholm och är i stort behov av att alltid kolla upp exakt vilken färg på linjen det är och vilken slutstation jag ska mot. Men istället för att gå fram till tavlan där allt är så ultrainformativt går jag bara förbi den. Jag slänger enbart ett diskret ögonkast mot den, för jag har ju "stenkoll". Jag är ju världsvan, säker och uttråkad. Många gånger hamnar jag på ett tåg och har ingen aning om det ens är rätt linje jag sitter på. Och jag är inte ensam i kategorin, för ingen jävel utan stor resväska hänger framför informationstavlorna och JAG VET att jag inte är den enda som precis flyttat hit.
     Så. Vi är så himla roliga. Vi är verkligen det. Att passa in. Flockdjur. Samtidigt som vi vill vara unika och speciella. 

Ibland känns det verkligen rått och jävligt blåsigt, när det egentligen inte händer något speciellt. Det bara är så. Som när jag handlar på Dagsklippet, där jag och de som är födda 1903 handlar för att spara småkronor, och Klipparna tar för mycket betalt. Tjugi jävla spänn! Och jag orkar inte gå tillbaka, förmår mig inte. Tar min jävla balsamflaska och går därifrån. Eller, försöker. Jag gick först in i affären igen. Blev distraherad av folkströmmen av bingospelande permanentningar med PRO-pins och gick in i affären igen. Åh, jag vill också ha en PRO-pin! Jag vill att jobbångest och stress ska vara över för att jag ska få käka mazariner och dricka kaffe från märket BLÅ hela dagarna. Och handla billigt på Klippet. OCH ha lockigt hår.
    Jag tog mig i alla fall ut ur affären för att sedan stöta på Amnesty: - Vet du vad som händer i Indonesien nu? - Ja, en ny lag har trätt kraft som bland annat tillåter, eller kanske kräver, stening vid äktenskapsbrott.
    Han kollade på mig. Gick. Jag står kvar med min balsamflaska och inser att när inte ens Amnesty vill prata med mig, då kan jag lika gärna börja sälja mina tånaglar på Tradera. 

"Hej!!!!!!! Det här är Alexandra från ***, jag ringer för att meddela att just DU har blivit utvald att få vara mä!!!!!!! BRA VA?!?!?!?!"

Ja, jag jobbar med telemarketing. Jag är inte bra på någon fläck. Det tar livet av mig. Har slutat reagera på "Alexandra", utan går numera under "FÖRSÄLJARJÄVEL!". Vågar inte öppna munnen på bussen ifall att jag råkats ringa till någon av de andra resenärerna och att de skulle känna igen min röst. Kan definitivt sluta i blodbad.
    Åh, jag vill inte att alla ska hata mig! Jag är en lovewhore och överlever inte om alla ogillar mig. Just därför blir jag kompis med de jag ringer istället för att göra dem till kunder. Samtalen slutar oftast i att vi snickesnackar om livet och jag blir utan provision. Det blir en sådan osmart cirkel:
1. Jag är så fattig att jag äter från grannarnas sopor och plockar upp trosor från gatan eftersom jag inte kan tvätta.
2. Vi måste rapportera inför hela arbetslaget alla kunder vi lyckats kamma ihop. Jag förlorar jämt. Dessutom drar jag ned statistiken. BRA, VA?!



Så... någon som har ett jobb åt mig?

Det var allt tur att jag inte kostade på mig en vecka i Hultsfred. På något övermäktigt vis hade jag kanske förutsett de faror som grisar omkring på festivaler. Vem som helst hade ju faktiskt kunnat vara "Poo girl/boy".   

Vi har en hund. Det har vi haft i två år. Han är märkligt lik hyenan Flin i Lejonkungen. Finns knappt någon skillnad, förutom att min vovvi är ginger och inte gråhårig. Och han är ingen hyena. Enligt följande punkter är han tydligen inte en hund heller:

1. Han sover i mammas och pappas säng. Ofta på rygg. Mellan dem.
2. När vi släpper honom lös i skogen springer han alltid några meter framför oss. Då brukar mamma skrika på honom att "Ta vänster, Castor! Vi ska åt VÄÄÄNSTER, VÄÄÄÄNSTER!". Efter femtioelva högersvängar prickar han in en vänstersväng, varpå mamma hävdar att "han allt lär sig".
3. Han gillar att tugga på grejer och när han råkar få tag i ett Alfons Åberg-reflex biter han genast loss en bit från det. Då hör jag hur mamma "tar snacket" med honom: "Castor. Du kan inte bita på reflex, om du sväljer bitarna så kan de skära upp din magsäck, det vill du ju inte. Det är bara korkat!". 
4. Han har en egen hatt som han sover med och bär omkring på hela dagarna, sådär snuttefiltsaktigt.

Och ja, jag älskar honom som om han kom från min egen livmoder.

Åh, kungafamiljen. Vicky hade på sig en klänning av någon kontroversiell designer under Polarprisets utdelning, Madde förlovar sig också och de verkar jättekära ("han kunde knappt hålla sina händer borta från henne") och Sylvia bryter fortfarande. Rubrikerna angående vad som försiggår innanför slottets vallgravar tar aldrig slut och ja, Madde har en killer body. Vicky får välja sin egen man vilket är jättekul för henne. Nu vill nog ännu fler barn bli prinsessa när de växer upp. Men utöver det, vad går egentligen framåt? Vem betalade resan upp till Piteå? Vem betalade Vickys klänning? Vart ska egentligen Madde och Jonas bo, och vem betalar hyran för det palatset? Dessa frågor är inte retoriska, de är ärliga. Jag har ingen aning om källan till kungafamiljens inkomst, vad de egentligen gör för Sverige eller om det skulle innebära ofattbara konsekvenser för landet om vi böt statsskick. Men jag är i alla fall sjukt less jämförande reportage mellan Daniel och Jonas och det skulle vara en supergrej ifall att dessa reportage istället hade handlat om vad monarkin gör för Sverige.
    Ja, det är bara en tanke. DAM skulle kunna inrikta sig på det istället för vilken läggningsvätska Sylvia använder.