a.a

Jag är uppvuxen i en norrländsk bubbla av hemmagjorda köttbullar, obligatorisk midsommarstång och en traditionellt onykter jultomte. Under 19 år har jag andats fabriksluft i en stad där den lokala patriotismen är ovanligt (?) stark. Vi har en pessimistkonsult med bugande publik, en egen Walk of Fame och ett eget pris där självaste Dolly Parton har stått som segrare för hennes relation till hennes hemstad som motivation. Mitt enda kulturella utbyte lokaliserades vid Byxtorget och bestod av orientaliska örhängen och annorlunda dofter en lördagsförmiddag på Indiska. 

Någon rappare blev känd för hans slang, som tydligen kallas för Rinkebysvenska. Vad nu det är. Sedan kom en truckerkeps på sned och "My Cool" svettade ned Pentryts dansgolv. Det snackades om att truckerkepsen kom från "förorten". Vad nu det är. För att få ihop det hela, för att kunna förstå innebörden av Rinkeby och Tensta, började jag jämföra detta med min egen situation. Om jag bor i stan, då bor jag inte i förorten. Så om förorten inte är stan, betyder det att Öjebyn är förorten? Finns det Öjebysvenska?
    Vidare i livet blev det lättare att förstå allt detta. Öjebysvenska finns tydligen inte. Dessa förorter är tydligen farliga ställen där Sveriges baksida myser. Vill man ha Lilja 4ever, då drar man till förorten. Inte till Öjebyn.  

Väl i Stockholm växer sig myten, sanningen, snacket om förorten sig större. Det handlar om sprängda polisbilar och bordellverksamheter. Ingen köper SL-kort där, utan alla plankar. Rena anarkin.
   Så jag åker dit. Skyddad av ingenting kliver jag av i Rinkeby. Jag inser att jag och mina ickeexisterande muskler är en måltavla. De kommer råna mig, tvinga mig ha sex med flera personer samtidigt och kasta kanyler på mig. De kommer definitivt ta mitt SL-kort. Jag kommer bli Hasse Aros nästa objekt.

Men det låg inte ens fimpar på marken på det vackra torget. 7.99:- för ett kilo äpplen på Matcenter. Nästa gång hoppas jag på third base.

8/8: "Några större upplevelser har jag inte varit med om. Jag har bara smuttat på Tellus, som smakade en färja över till Åland och en vecka i Turkiet. Och en sväng till Tyskland för att köpa billig öl. Men jag har tänkt ta en stor klunk, kanske till och med dricka hela flaskan. Sedermera har jag planerat att se saker från nya perspektiv och helt enkelt vara lite mer intressant. Det kan vara farligt att planera mycket men ännu farligare att låta bli."


Nu när hemresan är betald kan jag göra ett litet kryss i en av delmålsrutorna.

Att vara sjuk är något jag alltid uppskattat. Jag älskar tjocksockar, långkalsonger och utslitna tröjor. Och när håret är lite sådär halvfettigt att det kan stanna i en toffs utan hårsnodd. Plus glass och serier i överskott.
    Felet denna gång är att jag faktiskt är en aning svininfluerad. Det suger ju totalt. Inte nog med att jag fryser och har ont i halsen, min kropp är dessutom totalt överkörd. Min första tanke i morse var massage. Jag hatar massage. Bara tanken på att jag faktiskt vill ha massage fick min kropp att göra ännu ondare. På det hostar jag dessutom. 
    Varje (o, så älskad) Ipren får mig att svetta sönder mina långkalsonger, ta av mig tjocksockarna och slänga tröjan. Vi ska inte ens tänka på mina lakan. Det enda som finns kvar är glassen. Som fastnar i min hals av allt slem. Som får mig att vilja spy. Som har gjort att jag sitter och suger på en jävla isglasspinne istället.

Så nu har jag bara den där jävla handdesinfektionen kvar.

Jag har totalt missat att det är halloween i helgen. En hel helg med en massa piskor, stetoskåp och kaninöron. Själv tänkte jag klä ut mig till en hemorojd. Eller en vårta. Har inte bestämt mig. Inte för att jag vill ge intrycket av att jag är den enda med hjärna som inte spelar på sex, utan för att jag helt enkelt inte är en sexig person. Kommer aldrig bli heller. Skulle heller inte trivas med att spela den rollen. Latexdräkter a lá Catwoman är helt enkelt inte min stil. Förhoppningsvis är inte vårtor det heller, men det känns i alla fall lite mer äkta. Summering och slutsats: jag är en osexig vårta. Det är en otroligt ödmjuk roll, då det enda min omgivning behöver göra för att bli av med mig är att gå på Apoteket.

Varje morgon peppar jag med denna video. Egentligen är den väl sådär halvt supernördig, men det är något med den som gör mig så ultrakollektiv. Lite hopp om mänsklig gemenskap, helt enkelt. Många av dem lyser av blygsamhet, men de ställer upp ändå. Det är en kul grej och man tillhör någonting. En grupp. En flock. I en enda tagning. Bara för att.

Killen som juckar på bordet kring 2:57 är exkluderad. Han har en egen flock.

http://www.dn.se/nyheter/varlden/nya-vapen-mot-maktens-man-1.983485.

Jag vill så gärna tro att jag är gjord av stålull. Eller kanske någonting ännu hårdare. En iron lady med skarpa armbågar och ett ekande tomt emotionellt konto. En karriärskvinna som dansar på andras tår och duschar i egen glans.
    Men jag är så mjuk. "He's just not that into you" är kvällens film. Säger väl sitt. Mjukisbevis två:

Sitter på tunnelitunnelbanan (tuben!). Killen bredvid fräter sönder mina arma näshår med sin alkoholdränkta andedräkt. Han har sex öl i en påse vid hans fötter. Av hans andedräkt att döma är inte i behov av fler, men vem är jag att döma. Jag gillar också öl och minnesluckor.
    Vi närmar oss en station och han reser sig. Går ut. Jag märker att han glömt sin (förmodligen livsviktiga) ölpåse. Här har jag sex öl till mitt förfogande. Killen är long gone. Jag reser mig. Tar påsen. Springer (!) ikapp killen och ger honom påsen. Han blir riktigt lycklig. Erbjuder mig en öl. Undertecknad tackar nej. 

I snällträsket snackar vi inte stora summor. Av gott samvete får man ingenting annat än just gott samvete. Om karma finns kanske jag vinner på Triss någon dag. Men då måste jag ju köpa en jävla lott också. Det händer inte. Så jag förblir fattig, men snäll. På det sättet kan jag ju faktiskt skrapa ihop till några gratisöl då och då. Om jag tackar ja nästa gång vill säga.

Jag och Kvalstret sitter i vardagsrummet och motiverar topp tre av girls we would like to fuck. Jag körde på Gynning, Zytomierska och Jolie enbart för elimineringen av genanta situationer då alla tre verkar vara sexuellt öppna och bara köra på rent allmänt. Jag skulle förmodligen inte ha så mycket att säga till om.
    Kvalstret tänkte på ett helt annat sätt.

Jessica Alba: "För hennes gyllenbruna kropp"
Jennifer Lopez (-Anthony?): "För hennes rumpa, skön att ta på säkert"
Tjejen i Step Up: "Hon rör sig så härligt"

Om jag skulle trippa mig till Italien skulle jag automatiskt ha mina förutfattade meningar om landet. Där måste ju alla älska vin, äta lyxig korv och dyrka fotboll. Lite så. Innan man anländer till Sverige, om man nu skulle vilja komma hit en liten snabbis, skulle man förmodligen tänka vikingar, köttbullar och kanske hockey. Eller ABBA. Inte fotboll i alla fall. Jag menar, det är inte så att vi är ett superfotbollsland.
    Men varenda en älskar fotboll. Zlatan är fanimig överallt, och jag är less. "Här äter Zlatan mat, här växte Zlatan upp, här har Zlatan en gång andats". Han är jätteduktig, säkert sniffar han på världstoppen. Men kom igen, det börjar bli lite pinsamt. Killen blir så sjukt avgudad. Han gör ju inte ens mål, har jag hört. Och vad jag har sett så surar han så fort han inte får ett bra pass. Han är visserligen ett snäpp bättre än de andra i landslaget, men inte så pass bra att han platsar på förstasidan när... ja, här hade jag tänkt slänga in en världsnyhet men jag vet inte vad som händer runt omkring, jag vet bara att Zlatan har ett nytt TV-program.
    Vi är inte ett fotbollsland. Brasilien, okej. Sverige? Vi är ju bättre i curling.

Det är något som händer på lördagar. Och jag vet precis när. Det där ögonblicket efter att man har vaknat och börjar förstå att man vaknat av sig själv och inte av en självmordsbidragande melodi. Då kommer lördagsruset. Eller -lugnet. Livet blir helt plötsligt lite mer high five och det märks så tydligt.
    Jag är medveten om att jag är lika klyschig som tacos på en fredagkväll framför Idol men: Lokaltrafiken är psykologins happy hour. Mellan måndag och fredag är axlarna grannar med fotknölarna, huvudet vilar tryggt vid naveln och mungiporna häckar vid hakan. Och rakt fram, alltid rakt fram. Vi går genom osynliga tunnlar utan avstickare. Friskis och Svettis, ICA, banken och hämta barnen. Och det är bråttom! Åh, att pensionärerna inte lär sig att hålla sig ur vägen, slicka väggarna på tunnelbanestationerna eller att gå snabbare in i bussen. Vissa har faktiskt tider att passa! Vardagståget har inga pauser. Sedan snör vi in lite Svenska Hollywoodfruar och Efterlyst på det där. Inte konstigt att vi ser bittra ut. 

I lördags hade jag en ingående diskussion med en äldre herre vid busshållplatsen. Han var extremt skäggig och hade en färgglad basker. Lite som en estetisk tomte. Vi snackade om religion och höstens löv. Bah sådär. Estettomten berättade att han många gånger blivit ignorerad av bussen eftersom han gick med en krycka och att det helt enkelt tog lång tid för honom att gå in i bussen. Men i lördags fick han åka med. I lördags åkte både jag, han och ett finklätt par buss. Just innan det finare klädda paret ska gå av vänder den lite finare klädda herren sig mot busschauffören och säger: "Jag och min fru får tacka så hemskt mycket för skjutsen."

Även om jag hade haft råd hade jag inte fått hänga på TED-mässan, man måste nämligen få en inbjudan. Jag får se ett markant exkluderande internetklipp på en dator som jag köpt för att försöja TED-snackarnas idéer. De som däremot får hänga på TED får förmodligen datorjäveln hemskickad utan att ens be om den. De får förmodligen också ett litet kort med personliga hälsningar. Jag får ett kvitto. Det hela känns så jävla Daniel Westling. När han var sjuk ökade andelen donationsgivare. Nu är han frisk igen och då är tydligen siffrorna tillbaka till det normala. När han och hans flickvän, ni vet hon som föddes till att bli kronprinsessa, flyttar in i deras nya lägenhet (typ en hemtrevlig liten tvåa med diskmaskin) i Vasastan ska hela det närliggande området göras om. Den relativt tungt trafikerade vägen bredvid ska flyttas och ersättas av en park. Trafiken ska flyttas under jord i form av en tunnel så att han och hans tjej ska slippa oljudet av trafiken. Utan att de ens ber om det! Det är några kostymklädda nissar i ett kontor med antika möbler som fixar det hela. Vilket servicetänk de har, de där nissarna. Sådana där trevliga människor som hela tiden tänker på att behaga andra. Undra om jag ska ta mig en tripp till den där serviceenheten. Jag menar, de kan ju inte vara annat än trevliga där. De skulle säkert hälsa glatt och fråga om jag ville ha kaffe och sedan skulle de fråga vad jag ville ha hjälp med. För... jag är ju också människa.

05.20 ringer min väckarklocka och 18.00 är jag hemma. De första dagarna under veckan kände jag mig som en riktig vardagshjälte med frenetisk dagsplanerig och obligatorisk matlåda. Inte en mjuksbyxa i sikte (här kör vi på mogen klädkod) och ett framvuxet Metroberoende.
    Men nu har jag insett att det är så här alla andra lever sina liv och att jag har haft flyt. Jag har kunnat jobba tre veckor under sommaren och inte haft några ekonomiska problem. Jag bastat i CSN-värme, dagar med självständigt arbete och öl för 25 spänn. Med gratis inträde på den. Livet är tydligen inte så. Jag är ingen hjälte. Jag är en lackhylla från IKEA, indränkt i mellanmjölk, med ett orangefärgat kuvert i brevlådan och med lådvin i skafferiet.
    Och visst känns det bra. Jag gillar ju vin. Och tanken på pension. Då jävlar ska jag sova.

Ibland brukar jag ta mig tiden att reflektera över människors beteenden. Det är en ganska lång tankeprocess, det finns hur mycket som helst att förundras över. Jag brukar alltid börja tänka på en grej som är sammankopplad till en annan som är ihopslagen med det där som hänger ihop med ladidida. Det tar aldrig slut och vi är ju så himla roliga! Det här med kollektivtrafiken exempelvis. Där har vi godingen om den som löper sig blodig för att hinna med tunnelbanan men som missar den och låtsas sedan att det regnar, det var ju MENINGEN att missa tåget. Ju. Hehe. Kolla, en bänk att sitta på, det var ju den jag sprang emot. Hehe. Vad skriver Metro idag, hm, hm, hm.
    Sammankopplat med den har vi även fallet "Nyinflyttade", eller "Småstadstjej goes big city chic". I den kategorin urbaniserar jag mig i. Jag låtsas som att jag är så jävla världsvan och så himla säker. När jag åker nedför rulltrapporna fångar jag automatiskt upp en uttråkad uppsyn för att det är ju supertråkigt att vara på tunnelbanan och åååh, nej, tre minuter kvar innan tåget kommer, aaaamen guh.
    I själva verket tycker jag att det luktar riktigt gott under jorden. Jag fullkomligt älskar tunnelbanelukten och tycker inte att det är så tråkigt att kunna färdas över hela stan med ett och samma kort. 
    Men inte nog med det. Jag har inte alls någon koll på Stockholm och är i stort behov av att alltid kolla upp exakt vilken färg på linjen det är och vilken slutstation jag ska mot. Men istället för att gå fram till tavlan där allt är så ultrainformativt går jag bara förbi den. Jag slänger enbart ett diskret ögonkast mot den, för jag har ju "stenkoll". Jag är ju världsvan, säker och uttråkad. Många gånger hamnar jag på ett tåg och har ingen aning om det ens är rätt linje jag sitter på. Och jag är inte ensam i kategorin, för ingen jävel utan stor resväska hänger framför informationstavlorna och JAG VET att jag inte är den enda som precis flyttat hit.
     Så. Vi är så himla roliga. Vi är verkligen det. Att passa in. Flockdjur. Samtidigt som vi vill vara unika och speciella. 

Ibland känns det verkligen rått och jävligt blåsigt, när det egentligen inte händer något speciellt. Det bara är så. Som när jag handlar på Dagsklippet, där jag och de som är födda 1903 handlar för att spara småkronor, och Klipparna tar för mycket betalt. Tjugi jävla spänn! Och jag orkar inte gå tillbaka, förmår mig inte. Tar min jävla balsamflaska och går därifrån. Eller, försöker. Jag gick först in i affären igen. Blev distraherad av folkströmmen av bingospelande permanentningar med PRO-pins och gick in i affären igen. Åh, jag vill också ha en PRO-pin! Jag vill att jobbångest och stress ska vara över för att jag ska få käka mazariner och dricka kaffe från märket BLÅ hela dagarna. Och handla billigt på Klippet. OCH ha lockigt hår.
    Jag tog mig i alla fall ut ur affären för att sedan stöta på Amnesty: - Vet du vad som händer i Indonesien nu? - Ja, en ny lag har trätt kraft som bland annat tillåter, eller kanske kräver, stening vid äktenskapsbrott.
    Han kollade på mig. Gick. Jag står kvar med min balsamflaska och inser att när inte ens Amnesty vill prata med mig, då kan jag lika gärna börja sälja mina tånaglar på Tradera. 

"Hej!!!!!!! Det här är Alexandra från ***, jag ringer för att meddela att just DU har blivit utvald att få vara mä!!!!!!! BRA VA?!?!?!?!"

Ja, jag jobbar med telemarketing. Jag är inte bra på någon fläck. Det tar livet av mig. Har slutat reagera på "Alexandra", utan går numera under "FÖRSÄLJARJÄVEL!". Vågar inte öppna munnen på bussen ifall att jag råkats ringa till någon av de andra resenärerna och att de skulle känna igen min röst. Kan definitivt sluta i blodbad.
    Åh, jag vill inte att alla ska hata mig! Jag är en lovewhore och överlever inte om alla ogillar mig. Just därför blir jag kompis med de jag ringer istället för att göra dem till kunder. Samtalen slutar oftast i att vi snickesnackar om livet och jag blir utan provision. Det blir en sådan osmart cirkel:
1. Jag är så fattig att jag äter från grannarnas sopor och plockar upp trosor från gatan eftersom jag inte kan tvätta.
2. Vi måste rapportera inför hela arbetslaget alla kunder vi lyckats kamma ihop. Jag förlorar jämt. Dessutom drar jag ned statistiken. BRA, VA?!



Så... någon som har ett jobb åt mig?

Det var allt tur att jag inte kostade på mig en vecka i Hultsfred. På något övermäktigt vis hade jag kanske förutsett de faror som grisar omkring på festivaler. Vem som helst hade ju faktiskt kunnat vara "Poo girl/boy".