a.a

Pappa.

Ett nummer jag inte känner igen har ringt för två timmar sedan. Mina tankar snubblar bort till drömmar om ett nytt jobb. Sätter mig i kontorsstolen. Harklar mig. Kammar håret och rättar till ögonbrynen. Klappar mig på kinderna och låter axlarna sjunka. Dricker vatten. Tar upp telefonen. Första signalen går. Hjärtat slår sig nästan ut ur sitt näste. Kollar rakt in i väggen. Jag har inte precis vaknat, jag har varit vaken sedan 06.00 och försökt rädda världen, jag har inte precis vaknat, jag har varit vaken sedan 06.00 och försökt rädda världen, jag har inte precis vaknat, jag har varit vaken sedan 06.00 och försökt rädda världen. Tar ett djupt andetag.

Susanne på Juvelen svarar. "Ja, vi har ju bytt nummer nyligen, har du hängt tvätten? Gått ut med hunden? Dammsugit? Rensat avloppet? Inte? Gör det nu, då. När jag kommer hem tänkte jag att vi kunde sortera alla pantburkar." Fina mamma. Hon ryktar sin äldsta dotter med rätt borste.

Då jag jobbade (om arbetsgivare läser detta så har jag inte lagt av med arbetandet, jag vill jättesupergärna jobba och är alltid i tid) så hade jag tillgång till en dator med Internet. Alla sociala nätverk var blockerade så jag nötte Tradera. Jag lyckades då vinna en tävling (inte på arbetstid, det var under en rast. Jag är en väldigt flitig arbetare som alltid ger hundratio procent). Ville egentligen inte ha skorna men jag är en tävlingsmänniska. Kändes skönt att spotta Shopaholiiiiiiic_88 i ansiktet med mina 253 kronor. Det var nu väldigt många veckor sedan och några skor har inte anlänt. Har rotat i det. Jag har blivit lurad. Helt plötsligt är jag den som står med snorblandat slem i ansiktet. Det kladdar sig nedför min kind, över käkbenet och droppar ned i mitt hjärta. Men:

1. Minnet efter själva vinsten kittlar fortfarande.
2. Jag ville inte ha skorna, ha! DE VAR FULA. BEHÅLL DEM.
3. Om man lurar arbetslösa (jag jobbar jättegärna på helger) på deras pengar lär man bli uppäten av kvalster i vaket tillstånd. Enjoy.

Genom en funktion kan jag se om någon besökare har anlänt hit genom Google. Då kan jag även se vilket sökord de använt sig av. Oftast är det faktiskt 'alexandra andersson' men jag tror de söker efter en glamourmodell med samma namn som gillar Stureplan, så de hamnar ganska fel. Antar att de söker efter bröst, men de får nöja sig med mina utvikningsbilder på mina fötter och blåmärken. Oh well. Igår var det annorlunda, då var det någon som sökt på 'överlåtelse av gymkort'. I mina gymkortsbaserade inlägg hoppas jag att besökaren fann det den var ute efter. 

Sitter på nattåget. Ser fram emot den långa resan då jag har favorittidningen, en fin bok och en fulladdad mp3. Tar fram min efterlängtade godispåse och är redo för att suga i mig en kokosstång. Känner mig iakttagen. Till vänster möter jag stora barnögon fastklistrade på en något knubbig tvååring. Känner igen mig i den lilla knubbisen och frågar om hon vill ha en karamell. Anar jag saliv i hennes mungiva? Hennes händer sträcks mot min påse. Timbalands projekt med Nelly Furtado och Justin Timberlake rullar upp i mitt huvud. Give it to me, give it to me, give it to me. Måste vara tjejens favoritlåt. Hon granskar innehållet länge. Hennes ögonbryn rynkas. Det ryker beslutsångest om henne. Jag uppmanar henne att ta fler än en, om hon har svårt att bestämma sig. Då händer det. Bebisfingrarna slingrar sig runt en näve kokosstänger och för dem till bordet. Där lägger hon upp elva godisar (varav fyra är de där jävla stängerna) och börjar frenetiskt äta upp dem. En sekund senare har mina kokosstänger förvandlats till kladd runt barnets mun och hon pekar på min vattenflaska. "Djicka". Happ. Ger resten av påsen till hennes blyga storasyster. Har skrivit avtal med någon ond ande. Tusen timmar senare har vi analyserat Ice Age klart och tjejerna somnar. Märker då att jag har slut vatten och att mitt förkylningsslem har fördubblats. Måste ha vatten. Tjejerna sitter ivägen, enda sättet att komma till toaletten och det ljuva vattnet är att väcka dem. 

De just nu starkaste orsakerna till varför jag vill flytta:

1. Har en skuld hos den lokala videouthyraren. Känner mig faktiskt ganska elak, då gubben bakom kassan är så ruskigt söt. Han är ovanligt kort, hungrigt nätt och har på sin lilla näsrygg de största glasögonen jag sett. Jag vill trycka ned honom i min jackficka och ta upp honom när jag känner mig nere. Som en egen liten gubbdocka. Men jag är så farligt pank. Tror till och med att jag ligger på minus. Det skär i mig. Att jag ligger på minus alltså. Gubben klarar sig, han är rik, han tar tre kronor extra när man handlar med kort. Gubbdockjävel.

2. Drog på mig närmsta mjukisbyxorna och snöade mig ned på Hemköp. Under denna veva tog jag inte på mig underkläder. En liten helgvana jag har. Helgerna är för mig fria, på alla sätt och vis. Mjukisbyxorna jag valde till min Hemköpsvistelse är mina favoriter som är en miljon år gamla och har mer hål än tyg. Det största hålet är vid rumpan. Märkte detta genom att Storbarbro började frysa. Väldigt tur att jag flyttar, hade väl annars blivit attackerad av pryda lördagshandlare eller rumpfixerade grannar. Måste nog börja använda trosor bland folk, kan ju hända att vissa blir upprörda. Eller väldigt imponerade. Hoppas på det senare.

Att beskriva min jobbsituation och de människor jag arbetat med är ungefär som att försöka rama in lycka. För mig blir det lika svårt som att fånga ett kvalster. Så jag låter bli, jag hade bara gjort dem orättvisa. Ord är i detta fall i totalt underläge.  

Ps. Micke, vilken tur att du numera har koll på vad vakuum är, annars hade du kanske varit killen med dammsugaren.

Är så abnormt hemmasjuk och det är bara sju dagar kvar nu. Den generellt mentala inställningen handlar om att konstruera egna vingar och flyga till något eget, men själv arbetar jag på att återställa navelsträngen. Slembit för slembit, bara sju dagar kvar nu.
    Tills dess:

Står och snackar med en Teliakille i en galleria. Ska göra en överlåtelse så att jag står som innehavare av mitt SIM-kort. Börjar bli en aning tjatigt med en massa gubbar som ringer på olämpliga tider och frågar efter Stefan. Det är min pappa. Han har inget sexuellt extraknäck som riktar sig mot gubbar, utan han har ett arbete där han ofta har jour. Det har man ju i för sig jämt när man arbetar med kroppsförsäljning, men han arbetar på en fabrik och producerar papper. Inte kroppsvätskor. I alla fall, därav de nattliga samtalen som är adresserade till pappa och inte till mig. Hade varit jobbigt om de faktiskt var till mig gubbarna ringer. Är inte så gubbtänd. Inte än, i alla fall.
    Åh herregud, vad tjorvig jag är. Jag står i en galleria. Teliakillen är informativ och himla lattjo. Har det riktigt trevligt. Vill egentligen inte gå, så jag ställer frågor som jag redan vet  svaret på ("Får jag behålla mitt nummer?", "Kan jag köpa en telefon till subventionerat pris?" och "Tycker du att jag ser bakis ut?"). Då, från ingentstans, går Emil förbi. Emil från spanskan! Emil som totalt utklassade alla i både spanska och franska, Emil som kunde alla Disneylåtar på flera olika språk. Himla nyttig kille i klassen, speciellt då vi hade grupprov. Och ja, han var ju trevlig, god och glad också. Han var inte bara bra till betygsutveckling.
    Emil håller i en påse och spatserar runt i gallerian. Jag, som har så himla trevligt med Teliakillen, skuttar till och börjar peka. "Emil, det är Emil! Han är från Pite, va fränt, kolla, kolla!!!". Teliaguldet inte riktigt lika upphetsad: "Det är fint att peka, titta på den här telefonen från Samsung, det är en touch screen". Jag fortsätter att peka och skutta, men jag hälsar inte. Jag låter honom passera. Himla lustigt, det där. Som dagen innan då två pitebor gick  förbi mig på tunnelbanan och satte sig i sätet bakom, men hälsade aldrig. Vi hälsade inte på varandra förrän jag uppfattade dialekten och kollade bakåt. Motiveringen bakom den först uteblivna hälsningen var att de inte visste om jag skulle hälsa tillbaka, då vi egentligen inte känner varandra sådär supermycket. Så kände jag med Emil också. Men vad kan hända?
    Eller ja, jag hade ju en Teliakille att imponera på och det hade fallit ganska hårt om Emil inte hade jublat över min uppenbarelse. Vill ju inte att telecomguldet skulle tro att jag är någon nörd, eller så. Ska i alla fall rycka tag i Emil om jag ser honom över jul. Då jävlar ska jag hälsa, för det är ju trots allt ganska trevligt.

Sniffar mig in på Pressbyrån. Det luktar så gott av alla bakverk att jag glömmer kortet i läsaren. Kortrörelsen är så inövad att det i princip är omöjligt, men jag var så fokuserad på att inte köpa en jävla lussebulle att jag kom av mig och svimmade mig ut ur affären. Tur för mig att jag tog några sekunders återhämtning utanför dörren, så att tjejen i kassan hann ikapp mig för att återlämna kortet. Fin tjej, det där.
 
Jag vill äta lussebullar men inte från Pressbyrån. För visst ser de ut som livets guld där de ligger så vackert upplagda. Men inuti gömmer sig en torr sanning med konserveringsöverdos och genmanipulerad saffran. Det är inte riktiga lussebullar, det är en lögn! En lögn för halva lönen. 
    Det är lukten, den där horribelt ljuvliga lukten. Den tar så mycket energi. Problemet förvärras när precis alla Pressbyråmonster (inte tjejen som lämnade tillbaka mitt kort, hon är inte som de andra) frågar "om man vill ha något sött till kaffet, kanske?". Monster.
    Jag gjorde upptäckten för en vecka sedan, då jag köpte kaffe två gånger med tjugo minuters mellanrum på samma affär. Båda gångerna frågade monstret om jag ville ha en bulle till mitt kaffe. Detta väckte någonting hos mig. I forskningssyfte har det blivit en kaffe varje dag på slumpmässigt valda Pressbyråer under den gågna veckan. Alla vill att jag ska ha en bulle. Varje gång. Pressbyrån har en kampanj, ingen tvekan om saken. Men till och med tjejen som sms:ade medan hon tog betalt frågade. Killen som löste korsord frågade. Mannen som hade ett öga på TV:n frågade. Ingen av monstrena glömde. Vad är det för övermäktigt stormonster som piskar dem? HUR blir de piskade; är personalen lika manipulerad som lussebullarna? Och det mest relevanta: Varför vill stormonstret så gärna att Sveriges befolkning ska ta del av bullarna?

Jag skuttade in på det nationellt spridda svettpalatset Friskis och Svettis för att köpa mig ett gymkort. Har ju hört att det är trevligt att träna, så varför inte. Upprymd av målmedvetenhet trampade jag in. Det var löning, så en massa icke magrutade människor och jag stod i kö och bara väntade på att få komma fram till Mr. Bicep bakom desken. När jag väl hade kommit fram och fyllt i några papper tar blodådrornas man fram en kamera. Han uppmanade mig att "le upp till öronen". Köbildningen bakom mig skapade en enorm stress och det kändes som skolkorten all over again. Tack och lov hänger de korten på väggen hos farmor och farfar. Däremot tar jag med mig gymkortet med tillhörande bild överallt och måste se det varje gång jag drar upp plånkisen. Hejdå, självförtroende och framtida ragg.

Jag står i Lilla Hallen. Ett aerobicspass ska snart börja. Var himla duktig på det under högstadiet, fick till och med leda en lektion. Det här kommer gå super, jag kan ju till och med göra V-steg med tillhörande armrörelser. Jag känner dock en viss nervositet i och med att alla andra står i tajta Reebok-linnen och fina kullar på överarmarna. Själv bär jag en urtvättad Step In-tröja och biceps gjorda av chips.
    Ledaren kommer in med en energi som skulle kunna förse alla hushåll i Kina med el. Fossila bränslen kan ju säga godnatt. Hon drar igång med ett "Det här passet är min höjdpunkt under veckan!". Herregud, vilken upplevelse står jag egentligen inför? Kommer jag aldrig vilja lämna Lilla Hallen? Är det roligare än en hel lördag med Spencer Pratt?
    Vi "mjukstartar" med några V-steg. Känner mig så sjukt proffsig. Armarna hänger med och jag klappar på precis rätt ställe. JA! Klapp! Wo-ho! 
    Då kommer den vidriga vändningen. De, ledaren och Reebok-tjejerna, börjar korsa benen och röra på höfterna. "En massa attityd när ni snärtar med höften!" skriker führern. När började aerobics handla om höfter och hur fan "snärtar" man?! Jag står som ett annat kylskåp (alternativt Peppe Eng i Let's Dance) och försöker desperat att hänga med snärtningarna och samtidigt hålla takten till musiken. Gruppen byter steg och nu hoppar de först åt vänster och sedan till höger. Snärtningarna är med. Peppe Eng i Step In-tröja står still och bara trampar. Om ens det. Jag gör ett försök med att hänga med i svängningarna åt höger. Trampar granntjejen på foten. Försöker hänga med när gruppen flyger åt vänster. Dunkar in i väggen. 
    Lämnar Lilla Hallen med blåmärken och bakom mig följer en haltande Reebok-tjej.

Sitter i konferensen. Det är ett möte som är så pass viktigt att vi har smörgåsar i vita omslag på bordet. Vi har även en fruktkorg och kaffekannor. Vi har vässade hjärnor och ett huvud på skaft. Får frågan angående hur det känns och jag blir lite ställd. Skruvar på mig. Vill få ned i ord att jag känner mig viktig men samtidigt inte framstå som biggest loser. Så jag svarar att jag kort och gott känner mig som en "working girl", vilket var ännu töntigare än ett bantningsprogram på Kanal 5. Jessica kollar på mig och rodnar å mina vägnar, varpå hon försiktigt berättar för mig att det betyder något helt annat på engelska.
    Så. Jag sitter på ett viktigt möte och säger att jag känner mig prostituerad.

Går på lunch med mötesdeltagarna. Känner mig otroligt konferansig. För att inte tänka på jobbet under några minuter börjar vi prata om tapeter och frågan är öppen: Vad heter de tapeter man bara klistrar upp, utan en massa jobb? Jag och min enda hjärncell, så benägna att få vara med i samtalet, utbrister: "Tror det heter Strap On!". 
    Det heter Roll Up och har tydligen ingenting att göra med lössnoppar.

Tillbaka från lunchen. Känner mig kissnödig. Löser situationen genom att gå på toa. Drar ned. Sätter mig. Friar urinet. Dörren öppnas. Jävligt känslig situation. Känner mig naken, på alla sätt och vis. Jesper tycker inte heller att det är så jävla lajbans.
    Än en gång har jag uppmärksammat Lillfiffi.

Går med ett gäng ut från byggnaden. Fastnar i den rullande porten med väskan. Stannar hela systemet.

Småtjejer tar över Sverige genom deras jättebloggar. Det handlar om Kissie, Amanda, Paow, Dessie, Messie, Lessie och någon Foki (Yoki? Yoko?). De tjänar enorma pengar i och med deras massiva läsarantal, som resulterar i att företag vill sponsra dem. De behöver inte studera eller arbeta, de behöver bara blogga. Och de lämnar inte ute någonting, de skriver och skriver. De lägger upp bilder och videor. De hatar feta människor och sprutar in silikon i läpparna. De har inga gränser och provocerar så hårt att Zytomierska framstår som helylle. De är inte kontroversiella, de är trångsynta och saknar analytisk förmåga. Men då är de trots allt kidz. Och deras största läsarkrets är i precis samma ålder, om inte yngre. Och visst är skribenterna illa omtyckta, men inte av deras jämnåriga läsare. Ungdomarna (barnen) ser snarare upp till skribenterna och inte för att de har åsikter, utan för att de är på Veckorevyns omslag. De medverkar i Debatt. De nämns i populära TV-program såsom Vakna! som ses av främst ungdomar. De har blivit kändisar. De har blivit ekonomiskt oberoende och inte för att de är intelligenta, utan på grund av uttal om att de älskar batningspiller och ska göra större bröst. Dessa uttal hamnar på kvällstidningarnas löp och i stora kändisbloggar. Att skriva illa om feta människor, det kan ju vem som helst göra. Tänk att bli rik på det också och få synas i TV på bästa sändningstid. Då behöver man inte någon veckopeng. Vad ger det för signaler? Hur påverkas den unga läsarkretsen?

Men vi gör inga djupgående undersökningar, vi tar inte reda på konsekvenserna. Vi gör en exklusiv intervju där Kissie avlöjar ALLT! 
   

På jobbet. Känner mig sliten och rutten. Inte metaforiskt menat, utan riktigt rutten. Skulle inte vilja ta en resa runt mina inre organ. Skulle jag vanligtvis inte vilja heller, men i synnerhet inte idag.
    Vi har i alla fall kört lite på smeknamn idag. Jessika yppade att hon blivit kallad för Messy Jessy under hennes barndom. Det går inte att säga Messy Jessy utan att lägga till en fejkad mammaröst, vilket sätter extra spets på namnet. Så drar man ut lite på det också, lite Messy Jessyyy. Det var i denna veva som jag råkade kräkas ut mitt interna smeknamn som många av mina mindre pryda vänner använder. Går nu under namnet Alleballefittskalle även på jobbet. Känner mig så himla könslig, Lillfiffi får vara med överallt. Ja, ja.