a.a

Under två år har jag kutat omkring. Upp och ned i landet (och utanför). Från Piteå till Umeå till Piteå till Stockholm till Piteå till Asien. Herregud, vad mycket vin jag har druckit. Det har som alltid varit en liten tröst, att få göra sig lite fin på lördagskvällen och inte behöva tänka på att jag faktiskt inte har någon aning om vart jag är på väg. Massa mascara, snygg rumpa-strumpbyxor, volume overload i håret och smycken. Det blir ännu roligare efter några glas, för då är man helt plötsligt snygg. Fast kanske lite mer mascara innan vi går ut. Sedan har jag dansat. Dansat bort vetskapen om att jag inte alls ser ut som Shakira när jag rör på mina höfter, men det gör ju faktiskt ingenting. Allt ordnar sig ändå. Fast det är kul att låtsas, om bara för en kväll. 

Jag har aldrig lyckats slå rot, känna mig hemma. Visst är Piteå både hemma, fint och välbekant men det har inte varit så roligt att vara vuxen i gamla flickrummet. 90-talet har aldrig släppt taget och de lila väggarna med de egenmålade silvriga hyllorna är fortfarande kvar. CSN-räkningen har känts om möjligt ännu mer motbjudande då mina gamla idrottsmedaljer har dinglat ovanför mig. Livet har, för att summera det utan att behöva blaha:a, varit i pausläge.
    Men jag avslutade det med stil, hela uppehållet. Asien var över förväntningarna och jag fick dela upplevelsen med min äldsta vän. 

Nu flyttar jag igen men den här gången är det inte en konsekvens av rastlöshet, nu är det något planerat. Jag har till och med hunnit varit på Skatteverket för en folkbokföringsändring. Mot Uppsala och samboliv! ICA-kort, gemensam TV och trådlöst internet. Och ja, mitt livs kärlek i samma lägenhet. Stort plus. Enda problemet jag nu brottas med är kärlekens kärlek för fotboll. Men det ordnar sig. Antingen hotar jag med menslakan eller så köper jag en Tottenham-tröja och ger upp. Menslakan känns dock lite bekvämare.

För fyra månader sedan klev jag upp tidigt, tidigt på morgonen och flyttade alla ljusstakar på hela övervåningen till vardagsrummet. Därefter kokade jag vatten och gjorde i ordning fil, flingor och hallon (givetvis från Euroshopper, bästa hallonen i stan). Morgonpasset, som precis börjat, trillade ut ur radion medan jag krånglade på i köket. Sedan tände jag alla ljus, ströp radion, lindade in mig i favoritfilten och såg The Big Bang Theory medan jag åt frukost. 42 avsnitt, 42 morgnar och femtioelva miljoner stearinljus. Människor som lätt blir rastlösa, eller vanliga människor över huvud taget, skulle kalla denna tid för "understimulerande". Jag, som älskar energisnåla sysselsättningar, hade kunna fortsätta i all evighet med min arbetsfrihet om det inte vore för mina finansiella behov, som tyvärr puttade mig in i en period utan TBBT, P3 och ljus. Nu kliver jag upp för att gå till jobbet och när jag inte är där så brottas jag med en massa vuxenrelaterade uppgifter. För, just det, när man jobbar ska man ju vara vuxen. Man ska handla, laga mat, jobba, tvätta, stryka, mangla, skrubba, putsa och älska fredagar. Och klaga på vädret, som om det spelade någon roll.
    Det är faktiskt inte så kul att tjäna pengar.

Min pappa började snusa innan han blev myndig. Nu är han 46. Han är med andra ord en rutinerad snusare. Rutinerade snusare (och alla andra också, för den delen) vet att det kostar en massa pengar. Den totala summan han har lagt ned på snus är förmodligen högre än vad jag är värd. I pengar, inte i uppskattning. Pappa är väl medveten om att hans beroende är ekonomiskt svidande och som lösning på problemet har han testat olika snusmärken som är lite billigare än originalet ("General skare va"). Men pappa är fixerad vid märken och det gäller inte bara snus, utan även glass, bilar, fiskegrejer och hundar (raser, inte märken). Så, pappas öppna snussinne varade under en vecka och han fortsatte att klia sig i skägget. Därefter gjorde han kaffe, knäckte fingrarna, sträckte på nacken och gav sig ut på nätet. Här ska jagas snus! 
    Några dagar senare hittade han lösningen. Det kostar nästan ingenting, det kommer på posten och det bästa av allt - han får göra det själv. En gång i månaden får familjen Andersson en vit låda levererad som innehåller snusets basingredienser. Det enda man behöver är kokande vatten för att förvandla svart pulver till "svart guld". Första gången han bakade snus spred sig en övermäktig stank i hela huset, tack och lov bodde jag inte hemma vid tillfället. Det gjorde däremot min syster och hon förbannade dagen pappa tog sin första prilla. Pappa håller numera till i garaget, hans egna lilla bageri, där han även har en egen liten snusugn som han har köpt på Kupan. Snuset förvarar han i diskade glassförpackningar och i och med det har pappa kombinerat sina två stora passioner: glass och snus. Båda är givetvis kvalitetstestade. Bra grejer.

Pappas snusdosa.

Facebook fungerar inte. Sidan kan inte visas. Jag kommer inte in. Då alla andra (mindre betydelsefulla) sidor fungerar utan problem står det klart för mig att det är hos Facebook som felet ligger och jag förstår att andra förmodligen upplever samma problem. Som det stolta flockdjuret jag är vill jag gotta mig i andras frustration och bestämmer mig för att klicka runt bland arga statusuppdateringar. Med en oerhört kraft slår det mig.

UTAN FACEBOOK ÄR VI INGENTING.

I vardagsrummet finns en dator som tillhör mina föräldrar. Mamma brukar då och då skutta in på Facebook (för att bli förskräckt, det har visat sig att hon är livrädd för Mafia Wars) och pappa använder den för att beställa pyttesmå fiskegrejer. Nu har denna flitigt använda dator gått sönder. Mamma och pappa tycker att det är himla tråkigt. Jag ser hur mamma längtar efter att få ignorera ännu en vänförfrågan och hur pappa saknar fiskeuppdateringar. Det skär lite i hjärtat på mig och jag har därför börjat lämna min dator i vardagsrummet medan jag är på jobbet. Här är lösenordet, go wild. 

Jag kommer hem från jobbet och kastar mig ned i soffan för att avnjuta ännu en brittisk miniserie med mina före detta förmyndare. Pappa har min dator i sitt knä. Han håller den helt fel och han har ett rätt likgiltigt ansiktsuttryck, och det slår mig att han inte har förstått värdet av det han har i sina händer. Jag blir lite irriterad men låter det passera. Han är ju ledsen.
    Tanken på att min dator är fiskdrabbad börjar sakta flyta bort och jag fördjupar mig i de brutala morden på SVT1. Långt, långt bort bryter pappa ut i fnissattacker. Jag tar för givet att han har hittat något lustigt på jo-toob och fortsätter klura på vem mördaren kan tänkas vara. Fnisset fortsätter och när han till slut utbrister "Hajn ska ja ha på telefåån!" måste jag ge upp.





Min datorn har nu lämnat vardagsrummet för gott.

Okänt nummer ringer.

Okänd och trevlig kvinna: Hej, är det Alexandra Andersson?
A (lätt irriterad, lätt nyfiken): Ja...
O: Hej, detta var Maria (eller något annat namn) på Mix Megapols "Träffa den rätta".
A: Jaha?
O: Ja, jag har en kille här som är intresserad av att gå på date med dig. Ni har arbetat tillsammans i Stockholm och varit ute med jobbet några gånger, och då har ni pratat ganska mycket och haft rätt trevligt, enligt honom. Vet du vem jag pratar om?
A (svettig): V-v-vad? Nej? NEJ! Eller, vad? Vad är det här? He... hee... haa... hee...
O: Ja, alltså, det är en kille från din förra arbetsplats som är intresserad av att träffa dig igen. Om du tackar ja kommer han upp till Piteå för en date, men om du väljer att tacka nej får du 500 kronor enligt programmets regler. Hur känner du inför detta?
A (scenskräck, svett, rodnad): Llksjlkjsfgh...
O: Jag har honom på tråden, skulle du vilja prata med honom?
A: Eh, ja, jo, ja... ha... HAHA! Ja.
Kille: Hej, Alexandra! Det är Johan, Johan Fors.
A (Johan Fors?!): Ja... ha. Johan... Johan... JOHAN, jaha, hej! (har fortfarande ingen aning vem Johan är)
Kille: Kommer du ihåg mig?
A: Ja, gud, ja, är bara lite sjuk och virrig (lögn)
O: Nu är jag tillbaka igen. Så, Alexandra, vill du att Johan ska komma upp till Piteå eller vill du ha 500 kronor?
A: Alltså, nej. Johan kan ta pengarna, det känns inte helt rätt att tacka nej och få pengar för det. Det känns... elakt. HEHE! (Hatar snällträsket.)
O: Enligt programmets regler så är du den som får pengarna, så jag kommer att ringa upp dig om ungefär tio minuter för lite uppgifter.

Samtalet avslutas. Jag väntar. Min vän Tove ringer men eftersom att Mix Megapol (Mix Megapol, nationell radiokanal!) ska ringa mig trycker jag upptaget. Samma sekund som mitt finger nuddar knappen slår det mig. Jag är så jävla lurad.

Jag jobbar med kundvård. Det är himla trevligt, för jag gillar både kunder och vård. Egentligen gillar jag när jag är kund och blir vårdad, men får man inte grekiskt lantbröd tar man limpa. Jag trivs, faktiskt. Kunderna är i stort sett trevliga och jag går verkligen in i rollen som en äkta vårdare och avslutar samtalen med "Sköt om dig nu", "Ta hand om dig" (som en hyllning till Pernilla Wahlgren och Garnier) eller "Hare så himla bra nurå". Det är smörigt men tyvärr kommer det naturligt. Jag är en vårdare. Och det gör ont. Med mina arbetsuppgifter är det farligt lätt att göra fel och så oerhört svårt att göra rätt. Efter ett arbetspass är det omöjligt för mig att sova. Kundbilder med tusentals fakturor hoppar in under mina ögonlock och jag tokgräver i mitt minne - reducerade jag priset på rätt faktura? Skickade jag en blankett? Gav jag rätt information? Min hårbotten har börjat svida efter flera timmar av sömnlöst sängrullande. Fram och tillbaka, gnugg, gnugg mot kudden. Jag tillhör inte kuddgnuggarna som vaknar med ett fräsigt parningsruffs utan jag har istället utvecklat ett kråkbo som är bortom allt förstånd. Och när jag kommer till jobbet efter en orolig natt möter jag ett mail som säger: "Hoppas inte att du gav kunden en gratismånad, för det är omöjligt i detta fall". Fel, fel,  fel.

Jag vaknar utvilad kring 08.00. Efter att ha plaskat vatten i ansiktet sätter jag på kaffe och lyssnar på Morgonpasset. Därefter andas jag mig igenom en väldigt lång promenad i den ständigt strålande solen för att sedan duscha fruktansvärt länge och väl. Jag kammar mitt perfekta hår och lägger en diskret sminkning. Med lätta fötter och oklanderlig hållning svävar jag mig genom den långa och breda korridoren fram till det magnifika sovrummet där jag tillbringar mina nätter. Dubbeldörrarna till min enorma garderob är försedda med antika handtag som jag knyter mina vackert manikyrerade naglar runt och under en djup inandning öppnar jag dörrarna till min ständigt uppdaterade klädsamling. Med stor omsorg väljer jag en matchande dräkt som C. Chanel vidrört och förflyttar sedan mitt underbara jag till köket för dagens första Vodka Lime. Till den röker jag en cigarett och läser morgontidningen. När tidningen är genombläddrad sträcker jag mig efter telefonen och bestämmer en träff på ett vackert fik i centrum. Där träffar jag min närmsta och tillsammans dricker vi kaffe och diskuterar livets ömma smekningar som vi har lyckan att avnjuta. Därefter fnissar vi oss ned till butiker med obligatorisk champagnebjudning och vi tillbringar eftermiddagen med att inhandla diverse dyrbarheter och bubbla oss salongsberusade. Kvällen nalkas och jag klickediklackar vidare till en exklusiv konstvisning där jag berikar dagen med ytterligare en Vodka Lime. Sömnen tränger sig på och väl hemma slinker jag in i ett nattlinne sytt av älvor och drömmer den vackraste av drömmar. Dagen därpå gör jag precis vad jag vill, som alla andra dagar. Och jag älskar det.


Snart är det måndag.

Min nya nyckelring, som jag har gjort alldeles själv.

Förra veckan började jag på mitt nya jobb, som inte längre är nytt utan det är bara mitt. Mitt jobb, som har gratis kaffe, som smakar drygt diskmedel. Jag köper jämt diskmedel som är dyrt och drygt, det räcker längre (och är därmed billigare) men om kaffet ska smaka diskmedel skulle jag hellre välja den rinniga och billiga (men dyra i det långa loppet) sorten. Så kaffet är inte alls bra på mitt nya jobb, som inte längre är nytt. I fredags bestämde jag mig för att strunta i kaffemaskinen och ta med mig eget i en liten termoskopp. Jag har flera termoskoppar men ingen av dem är speciellt snygg. Jag gillar att omge mig av snygga saker. Det är därför jag har lila väggar och silverfärgade hyllor i mitt rum. SNYGGT. I alla fall, jag köpte en ny och snygg termosmugg så att jag kunde ta med mig eget kaffe till jobbet, vilket jag gjorde i dag. Det var inte alls roligt. Min fina, gröna mugg höll inte tätt och kaffet hann bli kallt innan jag kom till jobbet. En halv kopp kallt kaffe. Vilken äcklig måndag. Jag tvingades till att dricka fem koppar te och kissade totalt sju gånger under dagen. Jag kan inte köpa en ny termosmugg, jag är inte rik och dessutom valde jag min gröna och inkontinenta kopp med stor omsorg, jag måste använda den. Men den är ju värdelös. Jag vet inte hur jag ska lösa detta. Diskmedel med en gnutta pulvermjölk är inte ett alternativ och jag orkar inte kissa sönder dagarna. Åh.



Undra om detta är den kortaste texten med flest 'jag' i hela världen. Får vi nog aldrig veta. Ja, ja.

Åh, vad jag har funderat. Jag har grubblat mig sömnlös. Jag har dragit bort hårtussar och tuggat på mina nagelband. Hur ska jag kunna bekämpa normen? Hur ska jag visa att jag inte är en brunett som lever för tvåsamhet, bostadsrätt och bullrecept? Men nu vet jag. Tack, Nyheter24, för att ni väljer ut det som är relevant för just mig och alla andra ungdomar.

Min syslöjdslärare tyckte att jag under vårterminen i nian hade utvecklats enormt och att jag borde vara stolt över mina senaste prestationer. Jag hade slutat babbla och "provocera", jag hade till och med lyckats komma i tid. Under en hel termin! Hon var mäktigt imponerad och spred guld över min insatser. Hon smekte mig verkligen medhårs och mitt självförtroende hade börjat nosa på oanade höjder. När jag väl hade börjat fantisera om en egen klädkollektion skjuter hon mig med ett starkt G, och då hade jag tydligen klättat en massa steg betygsmässigt. Jag blev egentligen inte så ledsen, till och med jag kan se att den lilafärgade dinosaurien jag slet så hårt med ser ut som ett missfoster. Jag fick det betyg jag förtjänade. Men...

... sug på den här, Veronica!

Detta underbara land.

Jag låg i min säng, som jag ofta gör under nätterna, och försökte, som så många andra också gör i sängar, att somna. Det var omöjligt. Åh, tröttheten var slående, min kropp skrek efter återhämtning (från vad vet jag faktiskt inte) och jag hade räknat så många får (ja, ibland räknar jag får) att jag hade uppgraderat till kaniner. Himla tråkigt djur så jag borde ha somnat. Men nej. Den kraftiga muren av snor i min vänstra borre försvårade luftintaget och även om jag andades genom munnen kunde jag ändå ana livsblockeringen. Himla konstig grej, allt snor samlas alltid (alltid!) i min vänstra borre. I alla fall. Jag bedrev en kamp mot mitt snor och till slut, efter en miljon får och kaniner, föll die mauer. Jag blev så lättad och onaturligt lycklig att jag berikade händelsen med ett par glädjetårar. Men tårarna droppade enbart från vänster öga. Det högra ögat var lika torrt som den högra borren var snorfri. I och med att jag även är vänsterhänt tolkar jag händelsen som en uppmaning. Alla är vi berörda av det kommande valet. Nu jävlar ska det röstas.

Musse. Min katt.