a.a

Under de två senaste veckorna har jag studerat som aldrig förr. Mina två första salstentor stundade och jag ville gardera mig med så pass mycket kött på benen att jag inte kunde använda jeans längre. Upp tidigt för att låta hjärnan gå på högvarv till sent på kvällen. Som avslutning på min pluggperiod besöktes jag och syster av fina föräldrar, och tempot har varit intensivt. Ett helglångt träningspass där vi har letat de allra mumsigaste fiken, snurrat tusen varv runt Domkyrkan i snålblåsten, sprungit till tågstationen, hittat busshållsplatser och försökt koka ihop ett schema som passar alla.

Det har varit helt underbart att älska och bli älskad men det måste ha tagit på mina krafter, för under gårdagskvällen sov jag med vidöppen mun redan vid 22-nyheterna. Snarkade mig förbi morgonens föreläsning med gott samvete och stappalde upp ur sängen kring tio. 12 timmars sömn gör absolut avtryck på hjärnan som kändes lika krämig som lördagens räksoppa. Hej och hå, ut på morgonpromenad. Efter 50 minuter piggnade jag äntligen till, mest tack vare förbipasserande av Hudsalong Europa - Alla raser välkomna.
    Jag kunde inte riktigt bestämma mig för om det var helt absurt, eller genialt. Om salongen ägs av en vit människa känns det tvivelsutan farligt. Men om salongen har en ägare med utomeuropeisk bakgrund, hur uppfattas namnet då? Hm. Svårt.

Efter en andra titt kunde de djupa och ack så politiskt aktuella tankar släppas: Hundsalong - Alla raser välkomna.

Mamma har länge försökt dra tillbaka hennes navelsträng till de mörka områden där den hör hemma, men jag håller ett stadigt grepp kring slemrepet. Aldrig att jag släpper. Trots flytt och vuxenaktiviteter kryper jag alltid in i mammas famn när jag är hemma, även om hunden redan ligger där och försöker ta min plats. Kan han ju glömma, det lilla fanskapet. Eller nej, nu ångrade jag mig: älskar dig, vovvsigull! När matte kommer hem ska vi pussas och gå i skogen där du får bajsa precis var du vill. 

Mina föräldar (minus hund, han är på kollo hos farmor och farfar) kommer på fredag och jag har börjat räkna timmar.

När jag rakar mig under armarna, knepar med håret eller med omsorg väljer kläder gör jag det mestadels för min egen skull. Jag ogillar rent allmänt kroppshår (speciellt där håret riskerar att blandas med svett), har så pass trassligt skallhår att jag måste göra något åt det och gillar att klä på mig (är rätt snygg i kläder). Men det finns ytterligare en faktor som har en avgörande roll, den faktor som får mig att se till att precis alla armhår är eliminerade och att byxorna inte visar allt för mycket av julens Paradis-askar. Denna faktor utgörs inte av män. Den utgörs av kvinnor.

Jag har, och har nästan alltid haft, killkompisar och de är alla raka i sin interaktion. Det gäller även min pojkvän. Om jag har en snorkuse i vänstra borren är de inte sena att påpeka det. De, varken kompisar eller pojkvän, har aldrig någonsin påpekat min stubb under armarna. Och om de, mot all förmodan, skulle uppmärksamma det, skulle de på ett rakt och okomplicerat sätt kasta det i ansiktet på mig. Däremot har jag tjuvlyssnat på otaliga gruppsamtal mellan tjejer och det handlar väldigt ofta om utseendet hos en annan tjej, som absolut inte i är närvarande i gruppen. Det är ju så himla lätt att tycka till om de man delar kön med, eftersom att jämförelsen är så nära. "Asså, hallå, jag vill presentera någon: rakhyveln!", "Hon är ju jättesöt och så, men vad har hon gjort med håret?" och "Hennes figur är ju verkligen Beyoncé och då tycker jag inte att man ska ha lacktights, alltså, jag menar, det framhäver ju hennes kurvor på helt fel sätt". 

Det kanske handlar om var jag väljer att tillbringa min tid men jag vill påpeka att jag inte har hängt utanför Kissies flickrum eller på gymmet i Saltsjöbaden. Jag har fikat på Nodo i Piteå, slöat i Lindellhallen vid Umeå Universitet och pluggat i Karin Boye-biblioteket här i Uppsala. Dessa ställen har inte på något sätt varit skonade från den grymma publik som vi (ja, vi) faktiskt är.

Är jag själv en sådan hård kritiker att jag tar för givet att alla andra också är det? Eller har mina öron lyckats fånga minoritetens åsikter? Speglar min uppfattning det jag egentligen tycker om mig själv och därav tror att alla andra tycker likadant? Bryr jag mig för mycket? Skulle jag vara lyckligare om jag inte brydde mig? Finns det någon som helt dunderärligt inte bryr sig alls? Eller är vi tjejer helt enkelt våra egna hårdaste kritiker?

När man på grund av efterföljande dåligt samvete aldrig hoppar ut ur rutinernas ramar kan livet bli inrutat och tråkigt. Viktigt att komma ihåg är att det enbart rör de tråkiga måste-rutinerna. Men motsatsen existerar och visst är det roligt att de fina, livskvalitativa rutinerna varierar kraftigt från person till person. Min mamma, exempelvis, älskar att dricka litervis med bubbelvatten samtidigt som hon löser korsord med hjälp av ett gigantiskt lexikon. Medan hon låter pennan hoppa runt bland rutorna och fingrarna löpa längs lexikonsidorna, tar hon sekundärt del av diverse populära vardagsserier på TV:n. Pappas hjärterutiner finns även att finna under dessa stunder, men han låter serierna vara primära samtidigt som han äter SIA-glass, favoriten just nu är med wienernougat.

Min egen underbart älskade rutin inträffar under morgonen. Jag kliver oftast upp flera timmar innan jag måste börja vara duktig, enbart för att hinna njuta. Det finns ingenting hos mig som skriker morgonmänniska, snarare tvärtom. Men det är ju under morgonen som radioprogrammen är som bäst och tidningen som färskast. Därför kliver jag upp tidigt för att hata den första halvtimmen och älska de två efterföljande. 
    Jag tvingas upp av enorm kissnödighet men måste, måste, måste fixa kaffet först. Då blir det klart snabbare, utan att jag behöver vänta på det. Ibland kissar jag nästan på mig och måste stå och hoppa medan jag räknar högt hur många mått som slinker ned i kokaren. Det har utvecklats till en liten dans, där jag hoppar för varje siffra. Nytta med nöje!
    Sedan sminkar jag mig sakta tillsammans med P3 eller P1 (beror helt på humör och om att Hanna Hellquist är sjuk, vilket jag tycker att hon är oftare än de andra två programledarna. Why, oh, why?!). Sedan kammar jag håret, konstaterar att jag måste klippa mig, bestämmer mig för att inte göra det förrän mamma tvingar mig och hotar med att betala för hela kalaset. Och sedan. Sedan dricker jag kaffe och läser DN. Länge. Jag viker tidningen åt alla möjliga håll och tidningslukten fyller mig med välbehag. Om det är en riktigt bra morgon brukar jag trycka tidningen mot näsan och långsamt dra in den ljuva doften. Flera gånger.

Tiden rusar förbi och jag måste iväg, trots att radion fortsätter sin fina lunk och kaffet inte är uppsurplat. Men jag vet ju, trots att dagen snart ska börja och min fina rutin är över, att det är morgon imorgon också.

Det finns ett drag hos mig jag har väldigt svårt att kontrollera. Det är min egenskap som svamp. Jag vill, efter senaste meningen, klargöra att det inte handlar om låga respektive höga PH-värden i mitt underliv, utan det är kort och gott den bästa metafor jag kan bidra med. Svampen är i detta fall min förmåga eller brist, beroende på kontext, att ofrivilligt härma människor i min omgivning.

Jag blev inte varse om svampen förrän jag började i en klass med människor med olika dialekter. Under första veckan frågade en klasskamrat från Vasa vad jag skulle göra i helgen. Jag svarar att jag inte vet. Med en finlandssvensk dialekt. Vi båda blev mäkta förvånade och efter det pratade vi aldrig igen. Jag har på känn att hon fann min "humor" aningen knepig, om inte förolämpande. Men sanningen är så mycket värre än knepig humor.

Det rör sig inte bara om min okontrollerbara mun, utan även mitt ansikte. Under diskussioner eller seminarium tenderar jag att apa talarens ansiktsuttryck till punkt och pricka.
   Svampism går att likna vid vissa drag hos en boggart, ingen vet dess riktiga utseende. Det är jobbigt just nu, när klassen består av många åsikter som framförs av olika dialekter. En klass med många personligheter. Och en boggart.

Jag vill vara rik. Inte tramsigt "rik på kärlek", jag vill ha pengar. Det är dock lite knepigt för jag är inte ett dugg intresserad av de yrken som sägs vara ekonomiskt gynnsamma. Jag har dessutom inte betygen för det och absolut inte orken att försöka få dem. Nej, jag är lat. Tanken på att producera kreativitet, kämpa och slita och framför allt riskera att misslyckas, får mig att vilja krypa under täcket med ett dussin Trisslotter. Tyvärr är täcket köpt på IKEA för en tjuga och ja, just ja, för att kunna köpa ett svindyrt och gosigt flufftäcke måste jag tjäna pengar. Inte vinner jag några stora summor genom Triss heller, jag vinner inte ens en ny lott. Därför måste jag dra av mig det flufflösa täcket, slänga på mascara, kamma håret, gå till skolan och vara high-five-smart. Om jag inte är det, om jag bara är lite sådär mellanmjölkad, då kan jag lika gärna fortsätta med IKEA-täcken, gamla kläder och billig mat. Men jag vill ju kunna strosa omkring på någon saluhall och köpa en egen jävla överklassko, inte ett halvt kilo "blandfärs" från Euroshopper.
    Således måste jag antingen bli mer taggad, eller debattera för högre lärarlöner, så att Daniel kan ge mig den där kon. På det sättet slipper jag köpa den själv, vilket i sig verkar rätt jobbigt. Är ju lat.

Daniel är sjuk. Han hostar, snorar och slemmar. Hans röst är ett öppet sår och han låter som Björne. Hade hoppats på Tom Waits. Men ja, siktar man mot stjärnorna kan man hamna vid trädtopparna. Eller i mullvadsgångarna.

Jag har alltid (i smyg) gillat att vara sjuk: det dåliga samvetet som annars dyker upp vid maniskt TV-tittande är som bortsnytet. Det är ju synd om en, man förtjänar soffans kalorivälkomnande värld. Som trogen snorsympatisör önskar jag honom detta, det gör jag. Första Hjälpen-lådan är framplockad och jag har försett honom med diverse värk- och hosttabletter. Lilla Björne.

Vad jag däremot aldrig har inkluderat i min förkylningsnjutning är min osjuka omgivning. Aldrig har det slått mig att andra kanske inte gillar Skins-maraton, eller det faktum att det ligger snortussar runt hela vardagsrummet, som någon annan än jag städar bort.
    Daniel är, tack och lov, en snäll snorare utan framliggande tussar, men hans val av serie är inte det: UFC, mina vänner, UFC. Från tidig morgon till sen kväll. Avbrott görs vid Vem vet mest? och Halv åtta hos mig. Sedan är det igång igen. Och det slutar aldrig. Om det inte är matcher, så är det TV-spelet. Eller, det värsta: dokusåpan. O, ja, det finns en dokusåpa. Denna serie följer några instängda testosteronknuttar som bor i ett paradishus tillsammans. Där tränar de och har matcher mot varandra. Den som vinner i slutändan får typ något jättebra. Upplägget är Top Model-influerat med allt som hör till, förutom själva inriktningen. Till och med den typiska musiken vid varje scenbyte är där. Svordomspipet används frekvent och nyligen, i säsong 12, var det någon som högg någon annan med kniv i ögonbrynet.
    När jag försiktigt fösöker få Daniel att kanske se på något mer stimulerande hävdar han bestämt att dessa killar minsann har hjärna, "typ nästan alla har akademiska bakgrunder". Men något måste ju ha gått riktigt snett med tanke på att de är med i en dokusåpa som zoomar in deras muskler. Detta håller jag dock för mig själv och ber i tystnad till the Master of the Virus att ge snoret till mig istället. Jag orkar inte se en enda bicep till.

"Undra om man kan suga ur månadens mens med det där verktyget som tandläkare använder?"

I myndighetsålder har jag upptäckt att jag föredrar regn istället för vintersol. Freud ejakulerar där han ligger tryggt i sin grav, utan att behöva gå en jävla promenad i det vackra vintervädret.

Jag var 12 år och befann mig på Sunderbyns sjukhus när jag fick min första mens. Trodde att jag hade bajsat ned mig och tyckte att jag var på rätt plats för den situationen. Det visade sig vara (det kvinnliga) livets härlighet som hade droppat ned i Nalle Puh-trosorna, som jag för övrigt har kvar. Men det är en annan historia. Efter den dagen har jag haft mens flera gånger. I snart tio år, faktiskt. Det känns som att jag bör kunna allt det här med mens, men jag blir fortfarande lika förvånad varje månad då jag blir oförklarligt deprimerad och ledsen.

Mitt stora mensdepp kommer alltid två dagar innan och jag kan aldrig lokalisera det, utan jag blir rädd för mitt emotionella tillstånd. Solen kan skina hur jävla mycket den vill, jag vill ändå bara sova. Och äta. Men jag är helt plötsligt en miljon kilo tyngre, kan inte äta nu. Har så många finnar att matfett kan strykas från handlingslappen. Jag tappar talförmågan och snubblar på ord. Är alltså fet, finnig och dum. Och ledsen, så oerhört ledsen. Och jag vet aldrig varför. Varför, varför, varför står jag inne på Clas Ohlson och gråter över mina borttappade vantar? Vad händer med mig? Varför har jag tonvis med snor på mina numera nakna händer?

Och så kommer mensen och mitt blodvärde sjunker. Därmed fryser jag hela tiden, är sjukligt trött och farligt yr. Om en vecka är det över för att komma tillbaka om tre.

Detta är inget inlägg om hur hemskt jag har det, snarare en förklaring till kassabiträdet på Clas Ohlson.

När vi människor känner oss framgångsrika och lyckade ser vi med mildare ögon på vår tillvaro. Det finns flera undersökningar som tyder på detta och hade jag varit duktig hade jag presenterat några av dem. Oduktigt nog nöjer jag mig med att enbart hävda detta, utan några som helst faktaunderlag.

Enligt en av dessa, i detta inlägg anonyma, undersökningar visades ett experiment som hade tillämpats någonstans i världen. Tippar på USA, det mesta verkar hända där. Experimentet tedde sig på följande vis: varannan människa som använde sig av en telefonautomat fick tillbaka sin växel, medan hälften av de omedvetna försökspersonerna inte fick det. När automatanvändarna gått ur ur båset tappade en förbipasserande människa hela sitt bokmanus och papprena fångades omedelbart av vinden. Hundratals ark flög omkring. De som fått tillbaka sin växel började genast hjälpa papperstapparen. Men ingen (!) av de som tappat sin växel i automaten hjälpte till. De gick sin väg och lämnade tapparen åt sitt öde.
    Intressant.

I vanlig ordning utgår jag från mig själv och hittar massor med situationer som liknar det nyligen beskrivda experimentet. Jag fastnar särskilt mycket för denna: på vägen till och logiskt nog från skolan finns en liten ICA-butik. Denna butik påstås vara Sveriges dyraste. Dagar då vi har haft seminarium och jag har svarat rätt på många frågor, lyckats formulera mig bra och varit allmänt säker på mig själv smiter jag jämt, jämt, jämt in i butiken för att köpa något. Det kan vara något extra gott men egentligen onödigt till middagen, mer frukt trots att skålen är sånär som full eller Daniels favoritgodis. Jag skuttar in i Sveriges dyraste ICA-butik och köper något, trots att det är en månad kvar innan nästa inkomst och jag har lite pengar kvar. Men jag är ju lyckad, inte fattig. Kläderna sitter dessutom snyggt, håret luktar gott och det är lite skitigt hemma, men gud vad fint vi har fått det.
    När jag har haft en dålig dag ser jag inte ens butiken. Då går jag hem och har lite pengar, smutsigt hem och ful rumpa. 
    Intressant.

Ett tålamod som växer tillsammans med erfarenheten är det viktigaste. Jag kan inte bara dra av den lilla biten likt ett plåster, utan först måste jag pilla lite på båda sidorna för att sedan låta den växa sig lite längre. På det sättet växer den rakt upp och inte längs sidorna, vilket ger mig ett ypperligt läge att komma in under den. Om man är rutinerad börjar man pilla upp sidorna redan när den bara är en liten plutt och därigenom ökar tillfredsställelsen; på det sättet kan man ta bort biten ända från roten. 
    Jag ger det några kvällar. Det kan göra rätt ont att ta bort biten för tidigt och jag kan inte förneka nöjet med att sakta få bygga upp en riktigt fint utgångsläge. På det sättet vet jag dessutom precis vilken kväll jag ska agera, då förjobbet är avklarat och jag kan använda alla mina redskap och krafter under en och samma gång.

Vissa stickar, målar eller löser korsord. De kategoriserar sysslorna som "deras hobby". När frågan angående min hobby har ställts har jag alltid krypt in i böckernas trygga hörna. Det är socialt acceptabelt att ha böcker som hobby. Och visst gillar jag att läsa. Men egentligen är böckerna enbart ett komplement till mig egentliga hobby: Att klösa bort tånaglar (medan jag läser eller ser på diverse serier.) Men det känns långt från socialt acceptabelt att inte ha några tånaglar. Vill inte vara oärlig mot mig själv eller min omgivning men har insett att vissa finner min hobby motbjudande. Tveklöst tråkigt. Hade varit kul om jag hade haft fler hobbykamrater, vi hade kunnat ha nagelkvällar och tåjuntor. Antar att det är en utopisk önskan.

Lite då och då kastar jag förslaget om Betapet till Daniel. Innan jag ens har hunnit ställa frågan har jag ångrat mig men den minimala chansen att jag någon gång mot all förmodan vinner, är så lockande att jag inte kan lägga band på mig själv. Så sitter vi där, vid varsin dator och har kommit överens om vilket rum vi ska mötas i.
    Igår fick #Tvättbjörnen husera och jag kliver in med en gnutta hopp. Känns som att jag har lärt mig massor under senaste tiden, exempelvis ordet "hoppeligen". Fult, men det är ett ord, Peter Englund använder det. Men redan efter första brickläggningarna ligger jag under och avståndet ökar i stadig takt. Daniel slänger ut ord som "kader" och jag kämpar på med "du" och "ni". Fick in ett "om" också, och "o" ger två poäng. Men då kommer Daniel med ett "y" och jag känner hur självförtroendet tar ledigt. 
    Det slutar precis som det började, att jag ångrar mig. Förbannar min hjärna och låter tårarna, som så ivrigt har knackat på, komma in. Öppnar en svår bok och om det finns ett ord som jag inte förstår (det gör det alltid, bokjävel) så gråter jag ännu mer.
    Men jag vet nu att de svidande förlusterna inte beror på min hjärna (lilla geggklumpen, så fin) eller Daniels ofattbara ordkompetens. Det är det där jävla spelets fel, som alltid ger Daniel mest vokaler medan jag får jobba med fyra stycken "r".  

Är kreativt död. Mina tankar snurrar mellan inredning, nya kläder, skola, böcker och matlagning. Att tänka på mat gör jag i och för sig jämt så det är inte så nytt, men annars har jag upptäckt att det är väldigt tillfredsställande att tänka på nya gardiner, trevliga tröjor och intellektfrämjande kurstexter. Men inte föder det någon kreativtet hos mig. Jag kikar på gardintyget och kan för allt i världen inte hitta någon litterär vinkling i det. Kan ju ingenting om sömmar eller tyg. Eller gardiner.
    Livet är för tillfället otroligt dramafritt. Visst är jag med om saker, exempelvis ägglossning och två nya finnar, men jag hittar ingen bloggig ingång i dessa händelser. Började lite smått att knepa på äggets resa genom stockarna men kom på att jag inte kan någonting om det. Blir helt ärligt lite yr när jag tänker på kroppens insida. Tål inte sådant. Så jag tänkte på mina finnar men det var roligare att klämma dem än att skriva om det. Så jag gjorde det, klämde dem. Det var roligt. Såja, ett litet blogginlägg. Känns bra. Vi hörs vid nästa finne.

Packa är den svåraste vardagsaktiviteten jag vet. Jag kan inte ens packa min varje-dag-väska. Så fort jag hoppar in i någon kiosk för att köpa ett litet tuggummi eller liknande måste jag alltid kasta upp väskan på disken, le ursäktande med röda kinder mot biträdet, rota i väskan, komma på att det är hopplöst och börja lasta upp saker. Upp på nyligen nämnda disk hamnar någon bok, läppglans, tamponger, gamla flygbiljetter (slänger aldrig flygbiljetter då jag fått för mig att man kan behöva bokningsnumret till något senare tillfälle.) Nu senast slängde jag även upp en frusen älgfärs.  

Flytt- eller reseväskor är logiskt nog ännu mer kaotiskt fullproppade. Jag försöker trycka ned hela mitt liv i väskorna. Jag vill inte vara utan något. Kläder jag inte använt sedan 90-talet (slänger aldrig något, kan inte, gör ont i själen) packar jag ned i dessa arma väskor vars dragkedjor aldrig är långlivade. Kanske jag ska passa på och byta klädstil nu när jag byter stad, tänker jag och Savannbyxorna åker med en hiskelig fart ned i djupet. Byxorna hamnar givetvis längst bak i den nya garderoben. Jag gillade ju inte ens Savannbyxor när de var i ropet, varför skulle jag gilla dem nu?
    Mitt packningssätt har sina konsekvenser. Väskorna blir så fruktansvärt tunga och de är så många och jag får blåmärken och jag blir svettig och folk kommer inte förbi mig och jag försöker flytta på mig men tappar en väska och en vante och jag måste böja mig ned och ansiktet bränner och svetten rinner och jag som hade duschat och fixat håret i dag. 
    Under gårdagen tog jag hela mitt liv till Uppsala och i slutet av mitt reseflängande kastade jag av mig den tyngsta väskan och sparkade på den. Träffade vinflaskan (som absolut var tvungen att följa) och har nu en defekt tå.

Men här är det fint. Husbond och jag har druckit kaffe ur likadana muggar. Vi har lyssnat på radio och skrivit handlingslapp. Ätit yoghurt och lyssnat på Cornelis. Bäddat sängen och diskat. Gått varsin gång på toa och tvingat den andra att ha jättehög musik på medan.
    Självklart offrar jag en tå för det här.